Politisk Spaltfyllnad (1839)

Politisk Spaltfyllnad.

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 12 (8 Febr. 1839), n:r 30 (16 April 1839)

Politisk Spaltfyllnad.

Svårare seglats man sällan finner,
Än den som sker på lyckans haf.
Mången stor pultron till hamnen hinner;
Mången bra karl går der i qvaf.
Och fast ofta vinst och frakt är dålig
Och mången redare ett ök,
Hala genast in! Var tyst och tålig!
Stoppa din pipa, tärd och rök.
Lilla Matrosen.

Lunkentus lik, har tiden redan gjort ett väldigt språng, in på detta år och lunkar detsamma allt närmare och närmare in på lifvet. Stunderna rusta sig, för att, när de ej sjelfva kunna rädda sig undan tidens döfvande vingslag, åtminstone qvarlemna någon spån på minnets flod, till bevis på att de ej förgäfves hafva funnits, och således visa, att de likväl äga något, som kan flyta till efterverlden. Är spånen af den art, att den låter förena sig med andra, kan den visserligen i sin mån bidraga till att framtiden får fast mark till fotfäste; men simmar den löst på ytan till lek för minsta hvirfvel, händer det, att den antingen helt och hållet förloras ur sigte, eller också råkar högst otjenligt in i statsmachineriet och på ett eller annat sätt, så obetydlig den än är, bringar det i oordning, d. v. s. gör det outredligt för menskliga ögon. Men att predika derom tillhör den djupsinnige; oss må det vara förbehållet att föra en liten lustfart på det politiska fiskvattnet, deruti nedlägga våra krokar och uppdraga, om ej någon dyrbar mussla, åtminstone några obetydliga — munnfiskar.

På hvilka fötter står nu Europas politiska figur? — Om man med fötter menar rörelsemedel, hvarmed man kan flytta sig från ett till ett annat ställe, frukta vi att den har alldeles inga. Snarare skulle den förefalla oss lik en annan Daphne fastvuxen vid jorden och förvandlad i träd, med den skillnaden likväl, att inga lagrar utspringa från dess hjessa och att ingen sångens Gud helgar henne åt sig. Figuren står nu på samma ställe, hvarpå den i flera år stått, utan att göra ett enda steg hvarken fram eller tillbaka, och dess fordna politiska lif och verksamhet tillhöra, snart sagdt, Diktens verld. Väl tror man sig, vid hvarje nytt års inträde, se förberedelser till stora saker, men när resultatet träder forskaren under ögonen, är det så litet att det knappt kan skönjas; och måste man då gripa till fantasiens guldinlagda förstoringsglas och kika så att ögonen kunna utträngas. Väl anser man det tillkommande som en outtömmelig brunn att ösa utur, men hur man än kannstöper och kannstöper, har man slutligen knappt så mycket qvar, som kan skyla botten af en fingerborr. Låtom oss betrakta figuren från alla dess sidor.

Spanien, ruineradt i detta ords vidsträcktaste betydelse, är den olyckligaste statspatient man kan tänka sig. Vårdadt af sina Carlar och Stinor, qvacksalfvadt af Cabrera och dylika Hofkirurger, när skall den dag randas, då du kan resa dina slappa utmerglade lemmar från dödsbädden och andas annat än röken från dina brända tomter och ångorna från dina söners blodiga grafvar? Sedan århundraden voro på din jord de draktänder utsådde, hvarutur de harneskbeklädde hafva uppträdt, utan att någon ny Jason med gyldene skinnet fått tillfälle att öfverlefva striden och hämta dess frukter. Qvadruppel-alliansen står visserligen med korslagda armar och åskådar mordscenerna; men huruvida från dess mantel någon Jason är att vänta, skall framtiden utvisa, eller är han kanske närmare än man tror. Väl skrika i Kabinetterna några hetsiga tungor om menniskorätt och statsrätt; — de dårarna! de förstå ej det »fina af kråksången.»

Frankrike, du hjertblad i den Europeiska solrosen, väl örnar man i din Deputeradekammare; men hvar äro de örnar du förr så ymnigt planterade på förtryckets grusade bålverk? Hafva de ej lemnat några ägg efter sig på något ställe, eller var det de sista de värpte vid Antwerpen? — Ankmessigt utrymde du Ancona; — den Bonapartiska likören från de Schweitziska butikerna, så litet spirituös den än var, gjorde dig likväl yr i hufvudet; — den Spanska violen låter du gnissla för dina öron, utan att våga ett enda handgrepp i dess applikatur för att upplösa den fasaväckande disharmonien; — af all andans kraft bäljar Belgien emot de 24 artiklarna, och du, som skänker verlden lyxartiklar af alla slag, vill ej efterskänka din politiska anförvandt en enda af de ifrågavarande. — Men hvem förmår väl utreda trådarna i den konstiga väfven, eller, rättare sagdt, utfundera af hvad ull de äro spunna? — En stor nation är den likväl och, oaktadt den sjudande vältaligheten i din Kammare för det närvarande icke finner något kärnspråk, hvartill vår verldsdel med tillförlit kan lyssna, hjertbladet i solrosen, om också rosen vänder sig mot Öster, och

Ryssland förstår nog att vända bladen så, att de icke en gång tillsluta sig för det mörker, som gapar emot dem. Den visa du sjunger är så till vida populär, som man, utan att behöfva diplomatiens stämmgaffel, kan utröna i hvad tonart den går. Hotar ditt jerngissel, så vet man åtminstone hvar slaget skall drabba; skylle man sig sjelf om man är byxlös när det smäller. Ur detta jerngissel sprang likväl Greklands sjelfständighet, och hade de öfriga Europas stater gjort Polen samma hederstjenst, som du Grekland, hade Polen både i detta ögonblick och för framtiden i mer än ett afseende blifvit pålen mot Österns barbarism. Du besitter, hvad dina högmögende kamrater sakna, den stora konsten, att veta hvad du vill, och derföre går du fram, om ock framgången för några ögonblick hämmas af Tscherkassiens klippor och mod, ja oaktadt

England, hafvens mäktiga drottning, under det förflutna året, enligt Dagligt Allehanda, betedt sig som en verklig politisk hvalfisk, som kastat sina gigantiska vattenstrålar än i Turkiska Seraljen för att hämma det Ryska inflytandet, än i Persien för att uppfriska KabulsFurstens temligen torra rättigheter och än — Gud vet icke hvar. — Huruvida derigenom några dammar mot mörksens välde kunna bildas är hvad framtiden, kannstöperiet förutan, skall utvisa; eller är, hvad som i Ostindien ystas tillsammans, det som slutligen »skall görat?» Spanien och Polen äro likväl fläckar, som, oaktadt det stora vattenförrådet, icke så lätt kunna aftvås.

Holland och Belgien, efter vi kommit in på fläckarnas område, rusta sig till strid emot hvarandra, och hvarföre? — Belgien är kontraktsbrytare, säger man, men hvar hafva vi kontraktet? Hvilka hafva underskrifvit det? Månne de förmente kontrahenterna? Nej, saken är den: Den femhöfdade Konferensen kokade soppan, utan att bekymra sig om de tvistandes smak och lät den sedan stå oafredd emot god tid. Småningom faller skålen af sig sjelf på Belgiens läpp och med sina goda klimpar Luxemburg och Limburg fastlimmas dervid. Att Holland då måste få god aptit dertill är naturligt, och kanhända gapa i detta ögonblick dess kanoner öfver densamma. Troligtvis få tupparna slåss, utan att ett enda tuppfjät tages för att hejda dem. Plocken derför hvarandra; de lösslitna fjädrarna kunna bli bra till något.

Tyskland, stackars Tyskland, ditt olyckliga status quo är den presentertallrik, hvarpå du visar dig för verlden, och sjelf förefaller du oss lik en brinnande märgpudding, som väl genomvärmes af den lågande spriten; men hvars kraft bortdunstar i gasen. Ett har likväl Preussen gjort, som bevisar klokhet och kraft, det har hindrat Kyrkan från att hänga näsan deröfver, en näsa, som, hvad man af gammalt vet, förstått draga till sig allt, utan att gom och tänder behöft besväras.

Ungefär sålunda presenterar sig figuren, och finner läsaren att, hvad den än är, är den åtminstone icke varierande, man må hafva, för att begagna ett Allehandistiskt favorituttryck: »ringt i opinionens stora stormklocka» bäst man orkat. Att döfva öron finnas, är väl icke heller något ovanligt.

Än Sverige då? På hvad punkt står väl detta land? - - Icke på en punkt, men väl på ett komma, för att tala med Aftonbladet. Exposén af vårt fädernesland erbjuder inga varierande färger, isynnerhet som de flesta deraf stöta i det blåa, som tillhör framtidens himmel. Men vårt fädernesland har prerogativer på uppmärksamhet äfven i småsaker. Derföre »fram med basfiolen, knäpp och skrufva!» — Den stora utvalda Petitionen har dragit i härnad mot de »utvalde», och Öresundska tullen spetsar de fosterländska öronen. En Blandad Krigsrätt har börjat famla i draperierna, som omhölja det tragiskt-komiska spektaklet i somras; få se huruvida genom det blandade det simpla kan komma i dagen. — — Ryska Isbanor äro uppresta vid sidan af det nya Templet på Drottninggatan, men inom templet har det gått hett till. En strid, som skulle hedrat sjelfva Maccabéernas tidehvarf, hade der uppstått emellan templets förståndige föreståndare och Mamsellerna Graindor — en Jude å ena sidan och Judithar å den andra. Mamsellerna, missnöjda med sin upphöjda ställning i helgedomen, beklagade sig öfver att de voro utsatte för drag — från fönsterspringorna. Sundhetspolisen, som tog deras bakvända belägenhet i skärskådande, placerade dem vid dörren. De hafva segrat, men om de vunnit på segern, är ej så afgjordt. De äro väl räddade från ett drag, men deremot, enligt vår tro, mycket närmare ett annat vida mer mängdubbladt, nemligen: »drag för tusan!» — Tvenne notabla dråp äro begångna. En Tullvaktmästare vid namn Carlsson, på jagt efter skuggbilden af lurendrejadt packgods, har vid Älta gård blifvit ihjelslagen, hvartill orsaken var, att hans husbonde Hr Lommerin i otid lomade af och lemnade sina tjenare i sticket. En Tidning vid namn Stockholmsbladet, på jagt efter skuggbilden af en Revolution, har råkat ut för prenumerationsältan och af densamma ihjelknäckt, hvartill orsaken var, som följande paralell skall utvisa:

Roffåglarna, täflande om hvem som kunde flyga högst, beslöto, att den af dem, som det kunde, skulle blifva deras Konung. Nu bar det af med dem alla mot höjden. När de hade kommit så långt, som vingarna kunde bära dem, ropade Örnen, som öfverst sväfvade i molnen, till sina långt under sig flaxande kamrater: »Hvem är öfver mig? — »Jo jag är det», pep en Kolibri, som hade krupit in bland örnens fjädrar och sålunda kommit med i höjden. Men i detsamma brast Kolibrin.

Tidningarna började, under förtviflade ansträngningar, sin luftfärd. Öfver dem alla i molnen famlade Aftonbladet, ropande: »Hvem är öfver mig? — »Jo jag är det», skrek Stockkolmsbladet, som krypit in bland Aftonbladets ull och sålunda kommit med i luften. Men i detsamma brast Stockholmsbladet.

Och dermed hafva vi för denna gången slutat vår politiska spaltfyllnad.

—e.

Mången kan tåla för litet Gud nå's,
Men ingen kan dricka förmycket.

Vi äro då i midten af April. Vintern, mot hvars bleka frostbitna kinder och silfrade lockar Solen, den store himlaläkaren, förgäfves användt sina lifgifvande läkemedel, aftynar allt mer och mer, svettas den sista kallsvetten, tillsluter de dufnade ögonen — och snart ser man för sista gången den åldriges stjernbeströdda likkista framskymta i månskensqvällen. — Våren, den store sterbbusutredaren, drager allt tidigare och tidigare på sig de tunna kortbyxorna, sätter de gröna glasögonen på näsan, har redan öppnat sjukrummet och med varm hand emottagit den döendes qvarlåtenskap, låter sina notarier, renhållningsentreprenörerne, uppteckna och afföra boets tillgångar och skulder, förkunnar årsproklaman och, sedan han laglikmätigt stoppat brorsdelen i egen ficka, låter konkursen börja. Nu komma från söderlanden arfvingar af alla slag, »vackra fåglar», dem den saligen afsomnade med sträng blick i lifstiden jagat på dörren, men som nu, seende sig omkring, huru de på grön qvist komma kunde, börja dels kifvas och näbbas om arfvet, dels para sig tillsammans i hopp om god framtida utkomst. Dock hållen er i skinnet, mine berrar! publika afgifter och testamenten skola först utgå, och skiften sedan, efter hvad lag i thy mål bjuder. Derföre upp med minnets dammiga skräpkammare, och låtom oss undersöka, huruvida något fynd finnes, hvartill staten förbehållit sig lösningsrätten, och om för öfrigt vintern efterlemnat något kapital, tillräckligt för kommande dagar — om det är af löpande natur, eller ett af dessa fixa, som, i brist på underhåll, äta upp sig sjelfva. Den som närmast torde ha ett ord med i laget, är ingenting mer och ingenting mindre än Europa. Ser hon belåten ut med vinterns dispositioner? O nej! Låtom oss derföre teckna hennes bild, och vi skola snart få se, att hon vunnit lika litet i förhoppningar som i utseende.

Europa är en qvinna — det är naturligt, då man känner dess vekliga anda och det sätt att knyta väfven i kjortelsäcken, hvaruti hon på en sednare tid synnerligast utmärkt sig. Förr flaxade segerns örnar kring hennes grönskande brudkröna; nu finnas der blott ugglor i måsen. Förr svängdes hon i väldig svärdsdans af sin brudgumme, den store Korsikanarn; nu, sedan den väldige af svartsjuka rivaler tvungits att på sin lyckas sotsäng vexla förlofningsringar med St. Helena, har äfven hon vexlat sin seperprydnad mot den urgamla konservativa bindmössan. — Se henne, der hon sitter på Asiens kullerstol med sin ända Turkiet, allt mer och mer blottad mot Egyptiens jernris, och tager sitt fotbad i Medelhafvets vågor, hvaruti hon immerfort blöter den Italienska stöfveln och den Spanska fårullstrumpan. Hennes ben Italien och Spanien, hvilka förstörda former hafva de ej att framvisa? Åro de ej utmerglade, utlakade och uppfrätta af Papisteriets vigvattens-omslag? — Grasserar ej i dem den förfärligaste podager, alltifrån den tid då Europa förkylde dem i Hierarkiens grifthvalf? — Förgäfves qvacksalfvar Påfven med sina kardinalkurer i ena fotleden, under det att Don Carlos, Maroto, Cabrera m. fl. göra sina anatomiska operationer i den andra — ja till och med ända ner i stortån Gibraltar sprider sig den olycksaliga gikten. Den ena knäskåln Schweitz är visserligen fri, ledig och bastant; men så är deremot den andra, hvaruti Fransmännen hafva sin tummelplats, desto kinkigare, vrickad och illa hopsatt. Knappt har den ena ministeriella benskärfvan värkt ut, förrän den andra börjar sticka och suppurera, för att undergå samma procedur — och likväl är denna knäskål, så hoplappad och omplåstrad den än är, den fastaste stödjepunkten för det arma Europa. — Än hennes mage då? Stackars Tyskland, du som måste smälta rätter af alla slag, från och med de hårdtuggade knallarna i det Hannoverska Hofbageriet till och med de lösliga vitterhetspastejerna från dina lärosalars masugnar, huru väl behöfde du ej ett nytt Napoleontiskt purgationsmedel, för att klara så väl det politiska som det litterära tarmkäckset och sålunda i ett slag häfva det förderfliga förstoppninpssystem, som allt mer och mer hotar att genomgräfva och inflammera din inre organisation och föra döden i dina inelfvor! — Från magen skrida vi nu öfver bröstet, och se med ledsnad, hur det Belgiska modet i en hast sinat af, och derigenom förlorat de hoppfulla ammbarnen Luxemburg och Limburg. Hvem har orsakat detta kap? Din egen hand, o Europa! ditt England har gjort det, denna hand, som i sekler kafvat fram sin egen bana i alla riktningar, utan att särdeles fråga efter kroppens öfriga lemmar, som simmande skurit verldshafven och beprydt sina omätliga fingrar med Indiernas guld och ädla stenar, under det hon med knytnäfven undersökt de öfriga lemmarnas fasthet. — Dock fortsättom vidare vår teckning. Vi komma nu upp till Danmark, Europas haka, men som denna tyckes någon indragen och alldeles för mycket slätrakad, så kunna vi öfver den Öresundska munnskollan göra ett språng till den långa näsan Skandinavien, enda lemmen som återstår af det nordiska hufvudet, till formen snarlikt kalkonens, ehuru till sitt inre fullkomligt skiljande sig från dennes gödda natur. O, det var en tid, då hela Europa skälfde, hvarje gång denna, för sina Finnar så respektabla, näsa nös; då ur densamma förtryckets busar gingo och blödde för Europas samvetsfrihet och ära. Nu, inproppad med den ena snusportionen efter den andra, nyser den icke mer. På dess nästipp Norrige koncentrerar sig visserligen, näsvist nog, frihetens mogonrodnad; men kring dess öfriga sidor blånar finkeln i förökade grader, nationalfärgen till ära; och dessa Finnar, med hvilka hon hade allt gemensamt, samma välståndets gnlddosa, samma konstitutiva näsduk, sletos blödande ur dess sköte. Detta är således det enda som återstår oss, efter sedan Österns Petrus högg det Åländska örat af oss och satte deruti den blyring, som hotar oss, och som, kanhända en vacker dag, en ny Sviagris, skall flerfaldigt droppa af sig, för att, på Indiskt mod, haka i det fosterländska näsbrosket. — Men glömmom icka Europas breda ryggtafla; på hvilken Ryssland, en förfärlig puckell, trycker och sväller. — Dock hejdom svartkritan! Vi hafva ju bilden af Europa färdig, och på samma gång det resultatet, att den är ofärdig, en krympling med gamla synders gikt i fötterna, orons rheumatismi hela kroppen och despotismens puckel på ryggen. — Än hufvudet då? frågar läsaren. — Att finna det, är lika svårt, som att finna nordkap; — du mötes af egoismens isberg på halfva vägen, hvaremellan krossas de chevalereska idéernas ångskepp. Vänd derföre om medan tid ännu är; och, på det du sjelf ej måtte blifva förfrusen, svep in dig i tålamodets fårskinnspels ända upp öfver öronen, och tacka Försynen, om du åtminstone kan hafva ögonen uppe att se med.

Har Europa, sådan hon nu presenterar sig, något att ärfva, eller, i egenskap af Testamentarius, att utbekomma efter den afsomnade vintern? Vi svara, utan vidare betänkande: nej. — Millioner krypdjur har hon visserligen förlorat; men millioner dylika fått igen. Millioner förhoppningar hafva hunnit bryta af sig benen mot verklighetens grafstenar; men millioner af samma slag strutta redan deröfver med nytt lif. Hvad gagnar det väl för öfrigt, om hon för hvarje dag blir rikare på idéer, när hon alltjent blir fattigare på medel till deras åskådliggörande i sinnligheten? — Floder af vin och tårar hafva böljat om hvarandra; skratt- och handgevärssalfvor vexlat med hvarandra; mången kind, liksom mången opinion, skiftat färg; detta oaktadt, är du dig lik, o verldsdel, med dina strider och fröjder. Ett finnes dock hos dig, hvilket halsduksformigt drager sig allt hårdare kring din hals, nemligen ditt syndaregister. Måtte detta strypsystem, om möjligt, allt mer och mer aftaga med tiden; och måtte du sjelf en gång blifva något mer, än en tom spaltfyllnad i Skapelsens verldstidning, att du ej måtte förlora den Högstes tålamod, lika lätt, som min spaltfyllnad läsarens!

Men medan vi äro på orons landamären, låtom oss i förbigående kasta en blick på det revolutionära elementet i våra tidningar. Aftonbladet har gjort Allmänheten uppmärksam på det rådande upplösningstillståndet inom Freja, hvilket förliknas med det nuvarande Franska. Freja anser sig, till återtjenst, böra fästa samma Allmänhets uppmärksamhet på den ännu förfärligare katastrofen, som stundar för Aftonbladet. Dess »allenastyrande» Regent, i likhet med Frankrikes, tvingas snart nog kanhända af den allmänna opinionen att afdanka sin nuvarande Ministér — en Ministér, hvilken, sedan den länge nog suddat mot i alla vinklar och vrår, alltmer och mer tyckes cirkulera inom nollans territorium. Oaktadt all sin klokhet, knappast mindre än Ludvig Filips, hvilka oerhörda ansträngningar skall han ej behöfva anlita, för att bilda sig en ny? Tänkom oss denna jemmerliga hop af barfotade Demagoger hals öfver hufvud nedstörtade från första våningen vid Lilla Nygatan, för att sedan, liksom Jerusalems skomakare, råd- och brödlösa, med sina synders lästknippa på ryggen, på mossbelupna ben löpa kring landet! — O, att Hans Storhertigliga Höghet ville kasta hela knippan tvärs öfver gatan in i Postluckan, för att i ett rekommenderadt bref afsändas till Jamaika, eller något annat den demagogiska rommens hemland!

—e.