Räggler å paschaser/Når ja fridd te Anna Lek
| ← Ä du mä på dä |
|
Nypenrosa → |
Når ja fridd te Anna Lek.
Dä va e lang ti ja int vell lägg två tôrkate strå i kôrs för e jäntsmôle mer, för ja töckt dä bar ble smälek tå't.
Men manfôlk ä manfôlk, å utta kvennfôlk kan en int li sä på jola. Ja ble sôm uroli i krôppen tå te gå emsammen utta jäntfölj.
Da va dä e ti ja kôm te ha min väg förbi Lekens tôrp — han va seldat, Leken — å iblann feck'a se ett skymten tå Anna, dotra hans, når ho geck te laggårn för te ställ mä konna äll bål ôt källa ätter vatten. Dä va e grann jänt, ska ja säj er. Ho va bli i yga å dä va ett sving i'a, når ho geck, satt dä va sôm ett seglande skepp.
Vi hadd int tal mö mä hôrann ut i bögda, å allri kom dä te, att ja kom te stann å tal mä'a, når ja geck ôm. För ja va jäntsky den tia. Men glaninga kunn ja int lätt var. Ja glan ôt jänta å jänta glan igän, satt dä ble änn sôm e maskpi mälla ôss i all fall. D'ä mäst i yga käleken setter å d'ä mä dôm en sier iffrå, att en ä gla i hôrann.
Nu va dä en da, sôm ja geck förbi Lekens å kast en titt bål kring knutan för te se, ôm Anna va där — nä dä va inga Anna där, bar gôbben Lek, sôm stog där å slifft öxa si. Ja kan int nek, att ja ble litt surmodi.
Men når ja hadd hunn ett stöck länger bort på vägen, så va dä nô, sôm sang bål i bärga. Hocken kan dä var, sôm sjonger så ljufverliga, tänkt ja.
Jo, dä feck ja snart vet, för rässôm dä va kom e stor grann jänt ut på vägen ett bra stöck länger fram. Ja känd igän'a på ryggsia att dä va Anna Lek.
Ôm jänta hadd sett mä, dä vet int ja. Men en kunn se på'a att ho vesst, att dä va en sôm va bakôm'a. Iblann sang ho en litten trall å iblann så böjd ho sä ner å rep tessä en näf kröser ve vägkanten.
»Ska ja? — ska ja int? — ska ja? — ska ja int?» Tocken geck'a å öfverla för mä sjôl. Men dä ble sôm dä va, jänta geck för å ja kôm ätter å lik langt va å förble dä mälla ôss.
D'ä dä kônsti mä jänter, att di kan titt mä nacken. För nock såg Anna, att ja ble ätter, å nock va dä änn sôm ho skull blett vesen å int kunn gå så fort sôm fôr. Ho bynnt å titt ôpp ôt talltôppan för te se, ôm där va nôn ickre, å senna feck ho lôf å knyt kängbanna, å allt dä där tog ti, ska ja säj, satt hock ja vell äll int, så hannt ja allt ôpp jänta å ble gånass si ôm si mä'a.
Fäll töckt ja att ja bol säj nô te'a, men dä hek imot, satt ja int feck ol fram. Da ga ho mä ett bleg, satt dä klack te immä.
»D'ä en bra nock väg te gå på, den här,» sa ja. Senna hek dä fast igen.
»Åja, d'ä ingen dåli väg,» sa jänta å ga mä ett siglante, satt ja ble rö i syna.
Senna geck vi e bra stönn å sa itnô, nôn tå ôss. Men så töckt ja fäll att ja bol säj nô igän.
»D'ä bra nock mä kröser bål mä hulta,» sa ja.
»Å ja,» sa jänta — »å môltera ha häller int vôr uschli i år.»
»Ja, d'ä gôdt ôm bär,» sa ja å så hek de fast. Men nu lell ska ja fram m'ät, tänkt ja å stannt medt för Anna. Ho ble rö ända ôpp i yga.
Ja så skull ja da dra te å säj, att ja så gärn vell ha'a. Men näe, dä vell int gå.
Allt ja feck fram va: »ha Anna sett, ôm älgen går ôm ve erat?»
»Jo, dä geck allt e ko mä en kalf ôm när ôss i förgårs,» sa Anna ho.
Senna bynnt vi gå igän. Anna såg lessen ut å ja tänkt, at ho töckt fäll att ja va ett nöt.
Å så geck vi å geck igän e stönn. Å rässôm dä va försöckt ja kom fram mä friersaka, men dä hek imot. I ställ kom ja te tal ôm årvägen.
Ja, te sist kôm vi da te vägskele å dä va inga anna rå än vi feck skers ve.
»Ajö, Anna,» sa ja å tröckt'a hardt i hanna.
»Ajö, Agust,» sa Anna å tröckt hardt igän.
Men når ho hadd hônn ett stöck iffrå mä, va dä änn sôm dä hadd komm e stor svårmodihet övver mä, å ja kunn int stå imot länger utta vänd mä ôm å sa:
»Vell du ha mä, Anna lelle?»
Da vänd Anna sä ôm ho mä å bynnt å nyp på fôrklä sett å titt på foten sin å så sa ho:
»Åja, dä kunn kansch int var så domt häller.»