Räggler å paschaser/Pluggen
| ← Skrömt |
|
E fin vise → |
”Pluggen.”
Sômma ä alt bra jåli. Ve Björkstafôrs hadd di fôr i vala en spektor sôm just int va mä' når krute fanns ôpp, å mang ganger grin vi ôt'en satt vi helt på å dö.
Te äxämpel »dövvling» dä kallt'en för »plugg».
Dä va en gang vi skull slô ihop e trätrapp ôt'en å vi hadd just lagt stockan ihop å bôrr bôrrhôl mä bôre å karf ut hôle, satt dä skull pass te dövvlingen.
Da kommer spektorn förstås gånass mä tomman i västarmhôlan för te se te, hvalls arbete geck. Hva förstår tocker!
»Den här pluggen ä för grof te hôlet,» sa'n å tog tag i dövvlingen. »Dövvling» dä kallt'en »plugg». Å dämmä geck'en sin väg å pust å klef å töckt att han hadd gjort si sak bra.
Vi kärer vi titt på hôrann å vesst int, hva vi skull tro. Men rässôm dä va ga vi te ett grin. Hva innôt nittan hadd dä flög i'n att dövvling hett plugg! Men tocken va'n.
Iffrå den stunna feck'en hett »Pluggen» i all sin dar. Å sänna gjord vi på môn å kallt dövvlingen för plugg tå illakhet. Å jaggu ä ja nu så van ve stôlliheta, satt ja allri säjer ann än plugg sjôl.