Räggler å paschaser/E fin vise
| ← "Pluggen" |
|
Ordförklaring → |
E fin vise.
Det var en unger bonddräng, han gick sig en gång
till kyrkan en morgon, han sjöng sig en sång
så gladelig, så gladelig,
det var så vackert väder,
han hade nya kläder,
han sjöng sig sin visa: »hon väntar på mig,
min jänta, hon väntar på mig!»
Där gick sig en jänta, hon såg sig omkring,
hon såg åt alla väder, hon såg på alla ting
så gladelig, så gladelig,
men mäst på bonddrängen
— vid Olsbackasvängen,
den jäntan, den gossen, de råkade sig,
de tego, de stannade sig.
»Min jänta, min jänta, hvi stannar du dig,
vi vilja gå tillsammans på lifvets långa stig
så gladelig, så gladelig,
och här har du ringen
och mjölet i bingen
och kakorna i taket de samla väl sig,
de samla, de samla väl sig.»
Och jäntan hon lade sin hand uti hans,
de gingo vägen framåt, de gingo som till dans
så gladelig, så gladelig,
— »min kära, min fina,
må solskenet skina,
må solskenet skina på mig och på dig,
må solskenet skina på dig!»