Så skall en sjömanshustru vara

Den svåraste stund jag haft — sa' Skogen,
lotsen Jan Petter Skog, ni vet —,
det var inte när stormen i seglen slet
och vräkte hvarannan sjö öfver bogen,
när vattnet frös på trossar och mast
och isbark yrde som nålar hvasst
och kläderna stodo som järn kring kroppen;
nej, — det var vacker sommarbris,
sjön gick hög, men vi förde toppen,
och kuttern gick som det gällde pris.

   »Maggie Gray», så hette skutan,
hade som envis engelsman
gått genom skären lots förutan,
ända till dess hon kom emot land —
då var det tid att ta lots, kantänka!

   Jag bodde i stugan därborta vid kvarn
med hustru min och ett nyfött barn
hos gamla svärmor, som nyss blifvit änka.
Gumman var lam, och mjölnarkarln,
sonen hennes, var på lasarettet,
pigan tidtals, som nu, från vettet,
och rundtomkring på en half mil när
ingen till hjälp i hela trakten.
Ensam hunne jag ej till jakten,
som dref mellan undervattensskär,
förr'n allt vore öfver, det såg man genast;
men — jag var hemma på permission,
och här var det ingen lotsstation,
så det var som en samvetssak allenast.

   Ökan var klar i rappa tag;
då kommer min hustru, sjuk och svag
— lillen var sju dar gammal bara —,
steg i båten, tillreds att fara.
Jag sa' ingenting, tog lovarts år',
den var liksom tyngst att ro, ni förstår,
men det kändes vått under ögonlocken.

   Vi kommo så godt som i sista stund,
— ner med roret — backade focken —
man hörde kölen skrapa mot grund.
Hon vände långsamt, farten var liten,
som lycka var, men så fick hon vind,
och snart va' vi öfver den värsta biten.

   Nu såg jag mig om efter hustru min,
som genast vändt om igen med båten,
så fort vi kommit på rätta stråten.
Hon hade fått segel upp och gått
genom Björkö sund, det ginade smått —
tänkte, kan man förstå, på lillen,
ville så fort som möjligt till'en.
Nu höll hon mot Långgarnsudden, låg
så högt hon kunde, försökte spara
in ett slag, men hvad inte hon såg,
det var, att det lätt kunde bli fara.

   Se, ökan är liksom litet trög
att kryssa sig fram, när sjön går hög,
och understundom så kan det hända,
när sjön ligger på, att hon ej vill vända.

   Hon hade nu hunnit till Långgarnsref,
då hon såg, att hon ej kunde klara grundet;
så tänkte hon sig tillbaks genom sundet,
men vändningen gick ej, ökan dref.
Nästa minut skulle båten gifvet
törna på grund eller också slås
mot Långgarnsberget och platt förgås,
och ingenting kunde bärga lifvet.

   Jag såg inte mer, det friskade i,
ett skär låg för; när vi kommit förbi,
fanns inte en skymt af båten mera.
Hur lotsningen gick och hvad mer som passera',
det vet jag inte, men dagen gick om
och natten därtill, förr'n hem jag kom.

   Allt var sig likt som förr. Det rökte
ur ena skorsten, dörren på glänt.
Jag stod som naglad fast, försökte
tänka mig för, hvem elden tändt...
Just då klifver mor ur stugan, sätter
hand för ögat, ger till ett skrik:
»Å, herre min Gud, är det du, Jan Petter?
Så du ser ut!» — Jag var blek som ett lik,
benen ville ej bära kroppen,
och mor hon tänkte visst, hvad jag tror,
att jag inte var riktig i hufvudknoppen.

   Allt blef förstås klareradt. Mor
hade, som sagdt, försummat att vända,
förstod hvad som ofelbart skulle hända
och styrde i sista stunden ned
mellan grundet och Långgarns udd, en ränna
sex eller kanske sju fot bred.
Ett vågspel var det, och jag får bekänna,
så gammal sjöman jag är, jag går
inte den vägen, när vinden står
så knapp som då och det bryter tillika.
nej, inte för guld, hela skeppan full —
utom förstås för tjänstens skull,
när det gäller att inte plikten svika.

   Åren komma och åren gå,
mycket har händt se'n den seglatsen.
Sonen min, som var nyfödd då,
är redan kapellpräst här på platsen.
Själf är jag nu som ett gammalt vrak,
färdig att stufvas in under tak,
fast jag gunås hänger i och tjänar.
Anna Brita, så var hennes namn,
hustru min, ni förstår, jag menar,
hon gick för ett år se'n i vinterhamn,
och jag går nu här och väntar bara.
Men ännu ett ord på hennes mull:
en kvinna som hon är värd mer än guld...
jo, — så skall en sjömanshustru vara!