Slåttergillet

Anders Ersson, nämndemansfar,
storbond' i Vik, nu gammal vorden,
och drängen hans, som skötte jorden,
Långgarns Bengt, en kärnfast karl,
och Per i Näset, den rike knubben,
han, som skulle bli måg åt gubben —
de skulle en kväll till slåtteröl
med Pers gamla öka, genomrutten.
»Det här», sa' Bengt, »går rakt i putten,
hon rår knappt bära sin egen köl.»

   »Nå», mente Per, han var snål försvarligt,
»visst är hon gammal, men färdas man varligt
och vädret blir vackert, så stoppar hon;
tog'na i pant från Torsnäs bond'
för en half tunna råg, när han tänkte te' flytta.
Då var hon skaplig, men kosta på spik
och tjära och så'nt till andras nytta
det är en sak som inte gör rik...
För resten, den som är rädd kan stanna.»

   Nu var det så, att ökan var
den enda båten, som lämnats kvar,
när slåtterfolket med vackra Anna,
nämndmans dotter, for öfver till ön
för att rusta i ordning allt till gillet.

   Bengt steg i: »Skall här göras rön,
hvem som är rädd, är jag färdig till'et.»
Så öste han ökan hjälpligt läns,
och när de kommit se'n öfverens
om barlast och sån't, gick nämndman i båten,
och så bar det af från land med ståten.

   Det blåste en lagom ostlig bris,
ökan tog in betydligt vatten,
men farligt var det på intet vis,
utom att redan det skymde mot natten.

   Per stt till rors, ville spara sin båt
för svårare sjö och gick genom sundet,
men hur det nu var, hur han bar sig åt,
höll han för nära Flatskärsgrundet.
Ökan törnade på med fart,
for af grundet, men tålde ej stöten;
vattnet strömmade in, och snart
sjönk hon midt framför Vikbylöten.

   Som lyckligt var, kommo alla fram
till det lilla skäret; Bengt han sam
lätt som en själhund, de andra båda
kommo på åror och tofter i land.

   Men nu blef det åter en annan våda.
Vinden växte, och snart man fann,
att sjön skulle spola dem ned från skäret,
om blåsten höll i sig en timme till.
»Det blir väl», sa' Bengt, »ifall nämndman vill,
bäst, att jag tar på mig besväret
att simma till ön» — ett bösshålls längd —
»och hämta hjälp» — det fanns båtar i mängd
på andra sidan Näsängsviken.
Men Per, som tjutit och left som en gast,
fast inte en själ kunde höra skriken,
kunde ej, sa' han, hålla sig fast
så lång tid, som — i ett sådant väder —
behöfdes för Bengt att i våta kläder
simma i land och ro båten rundt.

   Blef så bestämdt, att, om vind' skulle öka,
Bengt skulle simma och Per försöka
släpa sig med på en år'. — »Å strunt»,
menade Bengt, »jag rår nog med paret;
tar hvar och en under armen en år',
så svarar jag för lasset och drar'et
ledigt i land, så vidt jag förstår.»

   Man dröjde en stund, men så bar det af.
Per stretade mot och svor och bannade,
skrek, att de alla gingo i kvaf,
det vore så godt han ensam stannade.

   Så lugnades han, när det tycktes gå
skapligt i början i lä af skären,
men längre fram, där vind låg på
och sjön gick öfver mera på tvären,
började åter hans jämmerskri.

   »Käraste Bengt, hugg i, hugg i...
jag släpper taget... sjön slår öfver...
hjälp mig, så får du allt du behöfver...
femti riksdaler... kommer jag fram,
har du en gåfva hedersam...
ett par oxar» — så kom en doppning —
»hjälp, jag drunknar... fickan full
med blanka specier, gods och gull,
allt hvad du vill... och så förhoppning
om mer därtill... jag har alltid tänkt,
att du håller af min fästmö, Bengt...
och hon af dig» — nu åter en doppning —
»kommer jag fram med lifvet, Bengt,
så lofvar jag dig, och du skall sanna
snart mina ord — jag skänker dig Anna.»

   Emellertid kommo de fram till sist
och kröpo i land, — då blef det annat,
Per svor öfver att klockan stannat,
skrek, att han hade sin plånbok mist.
Genomkylda, genomvåta
— Per var nästan färdig att gråta —
gingo de sedan tysta en stund,
men när de hunnit fram genom skogen
och hörde dansen och stojet från logen,
fick Per ändtligen mål i mun.

   »Bengt... jag får lof att tänka mig för...
hm... tror mest jag fått mig en kanna...
nog skall du få en bra dusör...
hm... du förstår väl... nämndmans Anna,
hon är mycket för god för dej.
Men vill du ha gråa märrn, så säj? —
Gammal är hon, men tuggar gröpet...
Så ska' du få min klocka på köpet,
blir väl bra, fast hon stannat nu,
duger nog åt en så'n som du...
Tjugu riksdaler, kanhända tretti,
om det kan passa sig bättre, — välj!...
Så har jag hemma en konjaksbutelj,
som nog det kan finnas kvar en skvätt i.»

   »Tack, det var hederligt bjudet», sa' Bengt,
»men är det så, att nämndman skänkt
Anna åt er, må ni gärna behålla
pengar och klocka och gamla Grålla.
Jag reser nu till Amerika snart;
sju hundra riksdaler jag sammanspart
förutom en eller annan femma.
Därborta skall det väl finna plats
— så har jag hört från Torsnäs Matts —
för den, som det gått på sned för hemma.
Jag skulle väl stanna till flyttningstiden,
men tänkte nu, när slåttern är slut,
be nämndmansfar att få resa ut.
Det vore för alla bäst, — så friden
ej blir störd; ty jag gitter ej se
allt elände, som nu skall ske.»

   Gubben nämndman, som legat tyst
på sin år' i sjön och frustat och sprutat
och sedan, när äfventyret slutat,
aldrig yttrat minsta knyst,
nu bröt han ut, fast han darra' på rösten:
»Tig, pojke, du stannar hos mig till hösten —
se'n skall du slippa tjänsten din.»

   De voro nu framme och stego in
i Näsängslogen. Nämndman slängde
drängarna undan, som stodo och blängde,
gick se'n, drypande våt och vred,
till bordet, där spelman satt och gned,
trampade så en hund på svansen,
slog näfven i bordet: »Slut med dansen!»
— spelman trillade ned af stoln,
blek af häpnad och tappa' fioln; —
så tog han kruset, som stod på bordet,
slog i en försvarlig brännvinstår,
drack i botten och tog till ordet.

   »Jag varit nämndman i nitton år
och vet, att ord och aftal ska' gälla...
nå — någon dom vill jag inte fälla,
Anna må göra't här vid lag,
jag talar bara om saken jag.
Den ene» — han peka' på Per — »när nöden
riktigt stod på, var han rädd för döden,
skänkte sin egen fästmö bort,
glömde't, när faran se'n var förliden;
den andre är mest af samma sort,
vill flytta midt under brådaste tiden.
Billigt att båda få samma spel,
få se, hvem som då faller bäst i smaken.
Välj nu, flicka, men tar du fel,
så har jag inte begripit saken.»

   Vackra Anna, som stått i smyg
och tittat på Bengt, kom fram helt blyg,
varm af dansen, smått förlägen,
hvart hon rätt skulle ställa vägen.
Så brast hon i gråt och ropte hans namn,
tog honom, våt som han var, i famn
och djupt sitt blossande hufvud gömde.

   Bengt såg ut, som han stod och drömde.
men i detsamma fick spelman en vink,
drog till med fiolen. Bengt i en blink
svängde med Anna i väg genom hopen;
nämndman stod icke heller still, —
men rike Per gick undan snopen,
sågs icke mer den kvällen till.