Sång i november, illustrerad av Carl Larsson under 1890-talet till Carl Snoilskys urval av Elias Sehlstedts Sånger och Visor tryckt 1892/1893
Sång i snöväder.
ring min lilla stuga drifvorna sig packa,
Millioner flingor dansa utur skyn.
På min fönsterruta två talgoxar hacka,
Insvept uti dimma ligger hela byn. Det blir is till natten: Öfver land och vatten
Bore rynkar sina ögonbryn.
Frosten mina fönster ritar med etyder,
Landskap och figurer uti raska drag.
På fullkomligt mästerskap det tyder:
Uti hvarje drag, hvad styrka och behag! Finaste figurer, Renaste konturer!
Det är höjden af naturanlag.
Vintern är så vacker, fast den höga solen
Gått till kojs en stund i molnens paulun.
Jorden snygga kläder fått från himlapolen:
Se, hur godt hon mår, inbäddad som i dun! Ej ett dam man hittar, Hvitt är hvart man tittar.
Jorden har trädt upp som Hvita frun.
Fastän nordan brummar, knäpper jag på lutan,
Trefna furubrasan sprakar på min häll.
Nu är hemmet godt att hafva inom rutan:
Ute vill jag icke svärma kring i qväll. Det må gerna höken! Godt jag mår som göken
I mitt lilla, varma vintertjäll.
Vår och sommar skalden allrahelst vill prisa,
Det från hedenhös var alla skalders lag.
Jag i vinterrusket sjungit nu min visa
Och dess mening lyder uti sammandrag: Att man gläds och lider Ömsom alla tider, Höst och vinter, vår och sommardag.
