Sång på en Gotlands-jakt
| ← Min bostad |
|
En vårmorgon vid hafvet → |
Sång på en Gotlands-jakt.
Det rör sig, det hvimlar i skogens bryn,
Gevären bliztra mot dagen.
TEGNÉR.
Det rör sig, det hvimlar vid hafvets bryn,
Och böljorna blixtra mot dagen,
Och stormen rullar och rifver i skyn
Den växer och växer så barsk i syn'
Och sjögång jag känner i magen!
Ett oblidt öde mig förelagt
Till Stockholm att gå med en Gotlands-jakt.
Och värre ej jagas björnen i nord
Än skutan af stormen och vågen.
Som ryss och polack slåss himmel och jord,
Min Gud! hvilken dumhet att gå ombord
Att kastas bland hvinande tågen!
Renons skall den vara på vett och takt,
Som ger sig till sjös på en Gotlands-jakt.
Jag känner jag blir om öronen het,
Då skutan i böljorna gräfver.
Är detta väder för en poet?
Kapten tar en knaber — ja kör för det!
Kanhända att qvalen det häfver.
Och regnet smattrar och haglet slår takt
På däck och kabyss på vår Gotlands-jakt.
Ej vågar sig ut en endaste mås —
Jag aldrig sett värre till sunnan!
Och skutan läker: jag tror vi förgås.
”Ja om vi ej orka pumpa, förstås,
Med lifvet vi komma ej unnan”.
Och bäst som ordet af skepparn var sagdt,
Vi stötte på grund med vår Gotlands-jakt.
Och alla vi trodde att sjön var slut,
Men skutan hon hoppade öfver
Och lemnade skär och bankar bakut,
Man aldrig väl kunnat ana förut
En sådan gotländsk manöver:
Att flöja bland klippor så oförsagdt,
Kan blott en kapten på en Gotlands-jakt.
Det knakar och brakar i skrof och spik —
Och aldrig jag glömmer den skjutsen.
Med rullning, pumpning och eder och skrik
Till Stockholm jag kom så blek som ett lik,
Med andan i halsen till slussen.
På den har döden sin hand re'n lagt,
Som ger sig ombord på en Gotlands-jakt.
Du gamla jakt! du ej lurar mig mer:
Gud gifve jag aldrig blef tvungen!
Och ni, herr kapten! ursäkta, jag ber,
Men hin må segla på Gotlands-manér . . .
Farväl! nu är ni besjungen.
Men jag för evigt på minnet har lagt:
Sätt aldrig din fot på en Gotlands-jakt!
