14
Ej vågar sig ut en endaste mås —
Jag aldrig sett värre till sunnan!
Och skutan läker: jag tror vi förgås.
”Ja om vi ej orka pumpa, förstås,
Med lifvet vi komma ej unnan”.
Och bäst som ordet af skepparn var sagdt,
Vi stötte på grund med vår Gotlands-jakt.
Och alla vi trodde att sjön var slut,
Men skutan hon hoppade öfver
Och lemnade skär och bankar bakut,
Man aldrig väl kunnat ana förut
En sådan gotländsk manöver:
Att flöja bland klippor så oförsagdt,
Kan blott en kapten på en Gotlands-jakt.
Det knakar och brakar i skrof och spik —
Och aldrig jag glömmer den skjutsen.
Med rullning, pumpning och eder och skrik
Till Stockholm jag kom så blek som ett lik,
Med andan i halsen till slussen.
På den har döden sin hand re'n lagt,
Som ger sig ombord på en Gotlands-jakt.
Du gamla jakt! du ej lurar mig mer:
Gud gifve jag aldrig blef tvungen!
Och ni, herr kapten! ursäkta, jag ber,
Men hin må segla på Gotlands-manér . . .
Farväl! nu är ni besjungen.
Men jag för evigt på minnet har lagt:
Sätt aldrig din fot på en Gotlands-jakt!
