Hoppa till innehållet

Samlade sånger och visor/3/En vårmorgon vid hafvet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Sång på en Gotlands-jakt
Samlade Sånger och Visor, Gammalt och Nytt. del 3
av Elias Sehlstedt

En vårmorgon vid hafvet
Sommarpromenad på sjön  →


[ 15 ]

En vårmorgon vid hafvet.


Skärgårdsbild.


Solen vaknar och sticker sitt lysande hufvud ur sin varma purpurbädd. En lätt sunnan blåser bort den violetta dimma, som natten andats på hafvets spegel. Hufvud vid hufvud titta vågorna upp och tumla i den lätta morgonluften. Lärkan sjunger öfver en utskjutande udde. Måsen, hafvets ficktjuf, tänker redan på frukost. Hvilken förvånande aptit i soluppgången! Afundsvärda mage! lysande födgenie! En lotsbåt seglar ut från Sandhamn med nya barkade prickstänger, för att sättas ut vid skär och grund. Lotsarna liksom flugorna, sätta sina prickar här och der. De nya sydvesterna lysa i solskenet som smörblommor eller ”fandens melkebötter”. Kölvattnet glänser som ett perlband. Snuggorna blossa. En ung fyr sitter på relingen och sjunger:


Uppfödd och född uti hafvets sköt,
Döpt i dess vatten tillika,
Aldrig jag lärt mig att plöja med nöt,
Aldrig jag lärt mig att dika.
Så har det varit se'n fader min dog:
Hafvet min åker och båten min plog.

[ 16 ]

 
Här vore lyx att på klippan ha kor,
Aldrig ett föl har här betat.
Aldrig på bondkärra nånsin jag for,
Aldrig på hästrygg jag setat.
Åker och äng har jag aldrig en fot:
Jag har min bössa och skötar och not.

Ser ni min stuga der oppe vid rönn,
Den fick jag af mina fäder.
Hvad jag förtjenar med lotsning från sjön,
Räcker till skodon och kläder.
Men vill jag äta och hålla mig frisk,
Får jag gå sjelf ut och skaffa mig fisk.

Än sisåhär får man pallra med vind,
Än får med åran man knoga.
Sträfvaste händer och brunaste kind
Får man ej se på så noga.
Väder och vind få vi ta, som vi få,
Hela vårt lif är blott: hej låt det gå!

Rädd var jag aldrig, det lönar ej stort,
Hafvet må spotta och fräsa.
Fan vara rädd, då man ondt ej har gjort
Och kan sitt Fader vår läsa.
Hårdt är vårt yrke, men lotsen har lärt
Allt ifrån kolten att hålla det kärt.

Nu är jag lärling, men vänta en smul,
Jag blir väl mästerlots äfven.
Då skall jag må som hvar dag vore jul,
Fastän jag nu får dra vefven.

[ 17 ]

Då skall jag gifta mig ända burdus,
Röka Havanna och måla mitt hus.

Titta, i fall ni har ögon 1 skall'n,
Der, just derborta i kröken,
Högt uppå berget med flögen i tall'n
Der ni mot himlen ser röken.
Der har jag fästat min håg och mitt sinn',
Der är mitt lif: der bor kärestan min.




Lycka till, lilla Jerker! jag vet att du är en bra pojke och jag vet också att du kan gifta dig och få din sötnos långt förr än du blir mästerlots. Nästa höst blir bröllopet, det vet jag; och om jag blir bjuden och slipper supa på kakan, så skall jag sjunga en visa, ungefär så här, och kanske ännu flere knepiga och rara småstumpar. Hvad skall jag nu hitta på för melodi? Kanske den der om Ahasverus, som var så mägtig af fader Bellman. Ja! den ta vi.


Jerker uti brudstol klifver
Och af sockenpresten blifver
Sammanvigd på denna högtidsqväll
Med sin lotsmamsell.
Röda kinder har hon, ögon blå,
Pjåkighet hon aldrig lärt förstå.
Hon kan se sig goder
Sköta skot och roder,
Lotsa, om det gäller på.

[ 18 ]

 
Knubbig är hon som en rofva,
Stark och van att sjögång profva,
Bleknar hon ej, huru än det blås,
Mera än en mås.
Oförskräckt hon lägger sina nät;
Blir hon våt, så dör hon ej för det
Trygg, när hafvet vräker,
Lugn till lands och säker
Hemma som ett utanlås.

Snäll hon är att sticka, sy och nysta,
Brygga färsk-öl, salta torsk och ysta
Utaf getter, som hon har på stat,
Get-ost delikat.
Hushållsgöromål af alla slag
Är hon hemmastadd i, det vet jag!
Maken tös att hitta
Får man gå och titta:
Klang för Jerker på hans hedersdag!




Man talar om att stå och gapa såsom någonting föraktligt; men så här vid hafvet är det onekligen både angenämt och förståndigt att stå och gapa. Man insuper en förunderligt helsosam spiritus, en rigtig aptitsup från hafvets och rymdens stora flaskfoder. Man får i sig en hel hop helsa och lefnadslust. Hvar vindflägt är en lifspust, som går igenom merg och ben. Titta dit bort till Korsö, der fyrbåken står. Der skulle en badanstalt vara. Der är [ 19 ]skogigt, grönt och herrligt, med en storartad utsigt öfver hafvet med sina ångare och seglare, som under sommaren dagligen passera fyren, för att inlöpa till Sandhamn. Fyrtornets lanternin erbjuder sin veranda, som går rundt om tornet, till en icke oäfven promenadplats. Man kan vädra sig på alla sidor och promenera liksom i luften och njuta af hafvet inunder sig utan att svindla eller bli sjösjuk. Hvilka Apollovador skulle ej här kunna rundas till förmån för veka skrifvarfysiker! Hvilka rosenkinder och körsbärsläppar skulle ej här kunna blomstra upp och svälla ut i lif och helsa till förmån för salongsdamer! MHvarken det skräpiga Dalarö eller det dimmiga Furusund skulle kunna jemföras med en badanstalt på Korsön, som troligen också har en framtid för sig i den vägen. Jag har nu inte tid att orda mer derom, ty jag måste titta på hafvet, der jag tycker mig se en farkost på långt håll. Mycket rigtigt, en liten punkt vid horisonten! Ack så näpen! Det är en brigg. HSångmö! låt oss sjunga en stump — och sedan stoppa vi pipan i säcken.


Hafvet är herrligt att skåda från land,
Helst liksom nu uti morgonens brand.
 Böljorna kullra,
 Mullra
Lekfullt bland klippor och glittrande sand.
Aldrig så vänlig jag hafsguden såg,
Blott som små pysar går våg efter våg.
 Säkert som julle
 Skulle
Prydligt jag kunna begagna ett tråg.

[ 20 ]

 
Fiskarn på hafsytan gapar och far,
Kniper med torsk-ref en stjert eller par
 In i sin snipa.
 Pipa
Rykande friskt han med skäggtobak har.
Örnarna kretsa förnämt i det blå,
Måsar i skjortan på klipporna stå.
 Gudungar segla,
 Spegla
Näbbar och skrof uti hafvets platå.

Titta derborta! Nej, stopp och belägg!
Rätt som jag pekar mot himmelens vägg
 Hägrar med riggen,
 Briggen,
Knappt för lorgnetten så stor som ett ägg.
Snart uti skärgården komma och gå
Stolta fregatter och kalkskutor små,
 Ångbåtar surra.
 Hurra
Våren är kommen — ja gu' är han så!


En Vårmorgon vid Hafvet, illustrerad av Carl Larsson under 1890-talet till Carl Snoilskys urval av Elias Sehlstedts Sånger och Visor tryckt 1892/1893