Samlade sånger och visor/1/Adjunkten på landet
| ← Oväders-Sång |
|
Sotarens Morgonsång → |
Adjunkten på landet.
Fy tusan! Bröder, hvad det är tungt,
Att till sitt yrke ha predikstolen!
Jag råder ingen att bli adjunkt,
Det är det sämsta inunder solen.
Hos skogens nalle
Jag heldre bodde;
Ja, som en knalle
Jag heldre gnodde
All verlden kring.
Det tror jag väl! Se'n man blifvit prost,
Då kan man äta och sofva bara,
Och gratis får man båd’ smör och ost
Och dito skinkor, förbålt så rara!
För hjorden slipper
Han sjelf arbeta —
Han bara klipper,
Då vi få streta
Adjunkter små.
Och skall då prosten ibland för skam
Stå upp i korgen en gång om julen,
Då tar han flux ur sin fjerding fram
En gammal näfver, rätt illa vulen.
Dess damm, inbitet,
Han slår mot bordet,
Och jemnkar litet
På predikordet —
Och der med punkt!
Men vi adjunkter — det är ej nog
Att som vällärde predika bara:
Hjelpprester heta vi ock med fog,
Ty först ock sist skall magistern vara
I dans, i leken,
I skämt och allvar —
Och skara steken
Och slå i halfvar,
Och Gud vet allt!
Och går en skruf på gitarren trögt,
Då skall magistern den bums kurera;
Och fins en bok, skall han läsa högt
Och för mamsellerna deklamera
Tegnérs poemer
Och små noveller
Af mamsell Bremer
Och Bulwer, eller
Af fru Carlén.
Ja, embetsbröder! Så går det till . .
Men skrämmens ej utaf detta pratet!
Ty längre jag nu ej sörja vill —
Med tiden kommer väl pastoratet.
Tänk om jag klefve
På ärans trappa,
Så att jag blefve
Er erkepappa
Helt oförtänkt!
Jag tror ni skulle . . . Dock heldre, än
Att ha så hiskliga pretentioner,
Jag skaffar mig en prelat till vän
Och dito tanter med relationer.
Jag skall bli trägen
Hos dem att gästa,
Ty kjortelvägen
Den är den bästa
Nu, liksom förr.
