Samlade sånger och visor/1/Oväders-Sång
| ← Visa |
|
Adjunkten på landet → |
Oväders-Sång.
(Sandhamn i Dec.)
De tunga skyar så stolt marchera
I djupa led öfver skogens bryn
Och silfvervingade kullbyttera
De vilse-irrande barn ur skyn.
Hur vänligt gnabbas de ej och nicka,
Och tumla om med hvarann i kapp.
Som snälla sömmerskor gladt de sticka
På jordens täcke med lapp på lapp.
Naturn är hvit öfver hela kroppen
Och himlen pudrar min ö som bäst.
Och domherrn hackar på frusna knoppen,
Och skakar snön af sin röda väst.
Och räfven tittar i smyg kring slätten,
Och ufven känns på sin gamla ton.
Ur drifvan ser jag knappt bajonetten
Af hela gärdsgårdens bataljon.
Men ack! Guds himmel blir mörk som natten
Jag tror, det stundar till verldens slut.
Jag ser ej annat än snö och vatten,
Jag hör ej annat än larm och tjut.
Och hafvet kastar en våg så bitter
Med skum och dån mot min gamla mur,
Der sjelf jag raggig med lutan sitter,
En liten sparf i sin fogelbur.
Att sätta bo på gråvacca-bergen
Och hundsas jemt af ett knöligt haf,
Det frestar lynnet, det kostar märgen,
Det är att mura sin egen graf.
Ur verlden skuffad, med salta kosten
Och ej en skymt af en Bachi bror,
Den bör bo här, som har röfvat posten
Och slagit hjäl både far och mor.
Förlåt! men stormen mitt sinne retat,
Och dito Bore på samma vis.
Det finns ej glugg, der han ej har smetat
Sitt gamla murbruk af snö och is.
Min själ bedröfvas, sätt undan lutan,
Hon kan få gallsot, min gamle vän.
Jag ser ej mer genom frusna rutan:
Farväl, o verld, tills vi ses igen!
