Samlade sånger och visor/1/I en ung väns minnesbok

I en ung väns minnesbok.

Med lösa tömmar hän fly tidens snabba fålar
Utöfver berg och dal i evigt rastlös färd,
Och ungdomsdrömmen med sin rosenröda verld
Flyr bort, en majsky lik af purpur och af strålar.
Säll den, hvars rena bröst i lifvets blomstertid
En inre, evig skatt mot tid och öden gömmer,
Hvars hopp går öfver skyn, hvars hjerta aldrig glömmer,
Hvad mången dåre glömt: att lifvets konst är frid.

Med sköna löftens glans, vårt jordlif oss begåfvar,
Och mången yppig krans gaf hoppets rika vår;
Men, ack! hvar jordisk fröjd uppå volkaner står,
Och sparsamt fylles blott hvad lifvets tunga lofvar:

[ 146 ]

Bedragen i ditt hopp, hvad bygger du väl på?
När lyckans sol går ned, när, hvad du egt, du mister
När sällhetsdrömmen flyr, när dess förtrollning brister ―
Då är det hjertats konst att vara säll ändå.

Så blomme i ditt bröst det eviga, det rena!
Der bildas menskans verld, en mulen eller glad.
Vårt lif ett album är, dess dagar äro blad:
Säll den, dess sidor fyllt med sköna drag allena!
Njut hvad dig himlen gaf, var nöjd med ödets gång!
Ej är hvar mäktig säll, ej den, som rik är vorden,
Men den, hvars själ är nöjd: begär ej mer af jorden,
Om hon dig gaf en vän, en hydda och en sång!

Snart är vårt lif förbi; dess sorger äro ringa,
Men stor dess glädje är, om du är god och nöjd:
Gå oförskräckt din stig, och under qval och fröjd
Låt himlens strängaspel uti ditt hjerta klinga!
Och när du engång står vid gränsen af ditt lif,
Är det ej summan då af alla lifvets fröjder,
Att se med minnets fröjd opp till din ungdoms höjder,
Der nu med hopp du ser din framtids perspektiv?