Samlade sånger och visor/2/Sommaren och Vintern på Sandhamn
| ← Till min sångmö |
|
Den gamle lotsen → |
Sommaren och Vintern på Sandhamn.
(Ur en Tullkarls minnesbok)
Du frågar hvad jag gör Guds långa dag.
Ack! jag har göromål af många slag:
Hvar sommarmorgon, mulen eller klar,
Jag stiger opp, sen först jag vaknat har.
I reglementet står: när tuppen gal,
Man damma skall sin gamla tull-journal.
Trafiken börjar under hojt och rop
Från skepp, som vind beskedligt blåst ihop.
Och i en blink, som fa'en och hans mor,
Af sjökaptener proppas mitt kontor;
Och sjelf jag står, vid sådan segelfart,
Som Carl den Tolfte, en mot tio, snart.
Och hvad här bråkas, det kan aldrig tros:
Holländare, spanjorer och fransos
Med språk-förbistring, som vid Babels-torn,
Försöka kollra bort tullinspektorn.
Och engelsmän — gif akt, att stå på tå!
I must speak english, fast det kostar på.
Förnuftigt sitter jag med penn' i hand.
Utaf cigarr-rök syns jag ej ibland.
Och mellan skepparlögner, stoj och spring
Tuggbussar dansa som små troll omkring.
Och så går sommarn, Vintern kommer sen.
Som mygg försvinna skepp och skeppskapten.
Då blir det lugnt och tyst som i en graf.
Ett silfverlock läggs på det djupa haf,
Och stora skälar gå, som man har sagt,
Med frakt af skältran i dess öde trakt.
Mer vet jag ej, oaktadt all min flit,
Ty denna tiden går jag aldrig dit.
Nu är jag stängd, som fisken i en kil.
Till fasta landet har jag tvenne mil.
Och närmsta grannen mellan mig och mån'
Är ryska kejsarn, öster härifrån.
Jag kan deröfver just ej sorgsen bli,
Ty mellan oss fanns aldrig sympati.
Snart öfversnöadt står mitt lilla bo.
Som björn i ide ligger jag i ro.
Och hände, sommardags, för fjesk och språng,
Att äta, det fick bli en annan gång,
Så har jag nu så mycket mera skäl
Att äta opp qvartalet och må väl.
Och skulle jag nu leds det minsta grand,
I nacken slår Apollo mig ibland.
Och skockas moln omkring mig någon gång,
Då slår jag mig på strängaspel och sång,
Tills det blir solsken i mitt bröst igen.
Nu vet du hvad jag gör. Farväl min Vän!
