Samlade sånger och visor/4/Månens sång 1871

Månens sång 1871.

Som en brandvakt går jag här och lunkar,
Ömsom prisad, hånad och beledd.
Melankolisk, som en gammal ungkarl,
Och med månsken, såsom han, försedd.

Jag på visst sätt är kasserad vorden
Och af himlen slagen till en slant,
Fast för syns skull, gubevars, åt jorden
Dömd att vara hennes lifdrabant.

Fastän sekler efter sekler flykta,
Leds hon ej att löpa solen kring.
Jag får låna eld och hålla lykta
Året om för hennes himla-spring.

Jag nog hört, att jag är blek och glåmig:
Det är nog att jag är som jag är,
Då till lifs man ej har råd bestå mig
Ens så mycket som en atmosfer.

Uti köld jag puttrat många gånger,
Men min klagan var som för en döf,
Då här finns till rock och pantalonger
Ej så mycket som ett fikonlöf.

När man jemt och samt i skjortan ser mig,
Har det namn af månsken fått till slut.

[ 220 ]

Någon gång till kappa jorden ger mig
Gamla moln, som hon har slitit ut.

Ej en krog finns på den öde färden,
Ej en vattpuss ens, som är bekant.
Och jag trotsar att i hela verlden
Finns en sämre lottad lifdrabant.

Ja, vid Gud! Jag ångrar nästan äran,
Att jag jorden varit har till gagns,
Ty jag ser omsider med förfäran,
Att jag gjort en sämre konnäsans.

I elände hennes slägte rör sig,
Knappt ett tuppfjät går det mera fram.
Jorden har så mycken dumhet för sig,
Att det just är både synd och skam.

Menskligheten, grym och pligtförgäten,
Är i ny och nedan likadan,
Och jag räds till slut, att Guds beläten
Slå sig på att äta opp hvarann.

Och när jorden fylls af blott förryckta,
Och Belzeebub fått foten in,
Då är bäst jag släcker ut min lykta,
Och att solen också släcker sin.