Samlade sånger och visor/4/Skogsbäcken
| ← På ett nybygdt fregattskepp |
|
Första snön → |
Skogsbäcken.
(Höstbild.)
Du lilla bäck, som lika muntert snackar!
Jag trott du längesen dig larmat trött:
Hvem är du pratar med, din lilla stackar',
Sen alla blommor dött?
Jag rundtomkring ser frusna träd och stubbar,
Der hvarje lif för höstens vindar flytt:
Du pratar för dig sjelf, som gamla gubbar,
Som blifvit barn på nytt.
Du yrar, snälla vän, och sorglöst glömmer,
Att sommarn flytt med sina solskensdar:
Har du på solen sett dig blind och drömmer,
Att du har henne qvar?
En snöstorm kom och skogens barn förskräckte:
"Kennst du das Land, wo die Citronen blihn?"
Dit flydde nyss vårt hela sångarslägte
Med fart igenom skyn.
Nu vilda djuren sig i kulor skydda,
Och masken borrar sig i jorden ned.
Och myran timrat opp sin vinterhydda
Och tagit opp sin ved.
Den gamle Bore hvar som helst oss hittar,
Har vattuskräck och tål ej någon vak:
Du sätts i glasskåp, der hvar pojke tittar
{{em|4]]Och skrattar på din bak.
Gå ej för länge bara här och mullra:
Du vet ej ordet af en vacker dag,
Förrän från fjällen snölaviner kullra,
Som bli din sarkofag.
Fly, om du kan! Du hinns ändå omsider,
Och dödens fläkt i nordanvinden känn!
Gud vare hos dig! Dröm om bättre tider
Tills det blir vår igen!
