Sammansmältning af äldre och nyare gudsbegrepp i vår folkföreställning

←  Två blad ur vårt folks kulturhistoria

Sammansmältning af äldre och nyare gudsbegrepp i vår folkföreställning. av August Svensson

Gunnil Snälla, den äldsta kända norrländskan  →

Del av Svenska fornminnesföreningens tidskrift, elfte bandet, 1902.

Sammansmältning af äldre och nyare gudsbegrepp i vår folkföreställning.

En kulturhistorisk studie

af

August Svensson.

Onekligen förefaller det hart när ofattligt, att vår allmoge ännu i dag skulle kunna omfatta religiösa bruk och föreställningar, hvilka höra en svunnen religion till, hvars blomstringstid i norden ligger hela tusental af år tillbaka, och dock känner enhvar, som är närmare förtrogen med allmogens uppfattning och tänkesätt samt jämför detsamma med de fornnordiska gudsföreställningarna, nogsamt till, att detta är förhållandet. Men mången gång har dock det gamla och det nya till den grad sammansmält, att man i en sak kan stå tveksam inför, hvilket som bör hänföras till det ena eller det andra och endast med svårighet förmå påvisa, från hvilketdera af dem, som orsaken till vissa förefintliga seder och bruk är att söka. Ett dylikt förhållande är det onekligen som vi här hafva att syssla med.

Skalden A. U. Bååth har nyligen i en artikel, publicerad i åtskilliga tidningar,^[1] framhållit, att »af den stora roll, som ovädret spelar i de bruk och föreställningar, som äro fästa vid Kristi himmelfärdsdag, kunna vi draga den slutsatsen, att denna dag, som i England kallas den heliga torsdagen, Holy Thursday, i förkristen tid varit särskildt helgad åt guden Tor» (kurs. af oss).

När man läser detta kan man ej annat än fråga sig: har då verkligen i norden himmelsfärdsdagen varit firad före kristendomens införande, och om detta icke är förhållandet och väl icke kan vara förhållandet, emedan himmelsfärdsdagen icke infaller å visst, bestämdt datum, då dess datum bestämmes af påskterminens inträffande, hur skall man då kunna förklara, att denna dag, som icke existerat i förkristen tid såsom högtidsdag skulle varit helgad åt guden Tor? Nej, orsakerna till den stora roll, som ovädret spelar i de bruk och föreställningar, hvilka äro fästade vid himmelsfärdsdagen, hafva vi nog snarare att söka i den omständigheten, att denna dags firande infaller en torsdag.

Hvad först beträffar benämningen »den heliga torsdagen», så behöfva vi ingalunda gå till England för att söka denna. Den påträffas mer än väl i vårt eget land. Sålunda omnämner t. ex. Dybeck i maj-häftet af »Runa» för 1844, att himmelsfärdsdagen benämnes i Dalsland för »helig torsdag», och Gasslander i »Svenska allmogens sinnelag, seder etc.», utg. af Westerdahl, berättar att denna dag i Västbo härad af Småland kallas »helge torsdag».

Torsdagen spelar en stor roll i folkföreställningen. Sålunda är det än idag sed på åtskilliga orter af vårt land, att man söker bota s. k. »lappskott», d. v. s. hastigt påkommen sjukdom af svårbestämbar natur, genom att tre torsdagsaftnar eller tre torsdagsmorgnar å rad, före solens uppgång om morgonen eller efter dess nedgång om aftonen, låta skjuta öfver eller under det sjuka stället, hvilket fortfarande anses som osvikligt botemedel, därest sjukdomen verkligen är »lappskott», d. v. s. trolltyg.

Ett barn, som är behäftadt med någon åkomma, synnerligast medfödt lyte, har vår allmoge intill senare tid sökt bota därmed, att fadern en torsdagsnatt klockan tolf å kyrkogården lånade jord, som sedan användes såsom »botemedel» för barnet.

Misstänker man, att man fått sitt barn bortbytt af trollen, så skall man tre torsdagsaftnar å rad sopa golfvet med »bortbytingen» etc., ty i så fall komma trollen och byta om barn, påstår allmogen.

Vill en en hafvande kvinna undgå barnsängsmärtorna, bör hon en torsdagsafton kl. 12 helt naken krypa genom en utspänd fölhamn, så undgår hon fullständigt dessa smärtor, tros det.

Dessa exempel skulle kunna mångfaldigas, och vi finna nogsamt af dem, att torsdagen måste varit en de gamla religiösa föreställningarnas stora märkesdag.

Men en annan religion har trädt i den gamlas ställe, och denna nya religion har sin stora religiösa märkesdag — söndagen.

Det är egendomligt att se, hurusom i folkföreställningen dessa båda märkesdagar kämpat om herraväldet och huru man mången gång nödgats åt dem båda, såsom fullt jämstälda inrymma plats.

Sålunda vilja vi endast erinra om den bekanta folkföreställningen, att den som är född en söndag eller torsdag, eger icke allenast förmåga att kunna se spöken utan är äfven skyddad mot allt dylikt trolltygs makt. Dock måste födseln för att kunna medföra denna förmåga hafva skett före solens uppgång — ett förhållande, som ju onekligen går igen i de föreställningar, som vi ofvan mött.

Ännu för en mansålder sedan fanns det kvinnor, som helighöllo torsdagen genom att icke spinna denna dag.^[2]

Det är dock ej blott torsdagen utan äfven »Tors månad», mars, som i folkföreställningen ända intill våra dagar spelat en stor roll. Åska under »torsmånad», betraktades fordom som ett säkert tecken till en blifvande god gröda. Torsmånadsölet, d. v. s. öl, som bryggts under denna månad, förvarades, tills skörden skulle börja, emedan det troddes förläna styrka och uthållighet åt arbetsfolket. Några droppar däraf slogos också på dragarnas foder vid vårarbetets början, på det dragarna likaledes skulle få styrka och uthållighet under vårarbetet.

Utom torsdagen och »torsmånaden» är det — såsom också å förra sidan synes — tre-talet som i folkföreställningen spelar en stor roll.^[3] Hvad underligt då, om just »tredje torsdagen i tor», tredje torsdagen i mars, varit betraktad som en, den gamla religionsföreställningens stora, ja största märkesdag. Ända intill allra senaste tid har denna dag »högtidlighållits», enligt den gamla lärans föreställningssätt, och »högtidlighållandet» sker nog ännu, den dag i dag är, här och hvar i någon undangömd del af vårt land. Högtidlighållandet bestod och består däri, att allt bullrande arbete inställes och all kring-gärning, såsom t. ex. spinnande, nystande o. d., bannlyses. Dessutom får under inga omständigheter ljus tändas denna afton, — en sed, som har hållit i sig hos vår allmoge intill allra senaste tid.

Men som vi ofvan nämnt, den gamla lärans föreställningar hafva benägenhet att öfvergå till eller trycka sin prägel på den nya. Den gamla lärans förnämsta dag, torsdagen, måste dela värdigheten med den nyas, söndagen. Och konsekvensen häraf blef, att denna läras största högtidsdag, »tredje torsdagen i tor», också måste dela sin värdighet med någon af den nyas högtidsdagar. Men hvilken af dessa skulle det blifva? Jo, själfklart en torsdag, — om någon sådan fanns, och helst en som med afseende på tidpunkten för dess firande så mycket som möjligt sammanföll med »tredje torsdagen i tor». Härför hafva också alla de gamla föreställningar, som varit knutna till »tredje torsdagen i tor», samtlige öfvergott på skärtorsdagen, ehuru sjelfva ljuständandet härvidlag ej kommit att träda i förgrunden, emedan allmogen vid den tiden på året sällan tänder ljus under aftonen.

För att emellertid visa, hur man i folkföreställningen i våra dagar jämställer den gamla och den nya lärans märkesdagar, tillåta vi oss göra följande korta utdrag ur Eva Wigströms »Folkdiktning», delen II.^[4]

På sidan 375 anföres efter »den kloke gubben» följande:

»Vill man straffa en, som förhexat eller stulit från en annan, så skall man en söndags- eller torsdagsmorgon stiga upp i den ondes namn före solens uppgång (kurs. af oss) etc.»

Och på sidan 367 i nyss anförda arbete heter det om den bekanta »Kloka-Anna» från Småland:

»Hon (d. v. s. Kloka-Anna. Anm. af oss) såg genast hur det hängde ihop med saken och sände det besked, att enkan skulle tre söndags- och tre torsdagskvällar gå till en ström (kurs. af oss), etc.»

Något egendomligare är det att se, när det bekanta tre talet skall delas mellan dessa båda dagar. Som karakteristiskt därvidlag anföra vi följande, jämväl hämtadt ur nyssnämnda arbete, sid. 275, efter Fiskarhustruns berättelse:

»Det är också ett både säkert och bepröfvadt medel, att antingen en söndagsmorgon och två torsdagsmorgnar, eller ock en torsdags- och två söndagsmorgnar å rad (kurs. af oss) lägga det sjuka barnet etc.».^[5]

Om vi sammanhålla alla dessa fakta, skall det nog icke blifva svårt att inse, hvarför Kristi himmelfärdsdag, såsom firad på en torsdag, kommit att erhålla en del hedniska sedvänjor fästade vid sig.

Härtill behöfva vi blott lägga, hvad författaren, A. U. Bååth, själf i sin uppsats anför, nämligen, att »i många trakter af Schwaben råder ännu den tron, att den uppgående solen gör på himmelfärdsdagens morgon »tre glädjesprång», och att staden Reutlingens inbyggare fordom vid midnattstid drogo upp till Achalm för att derifrån åse detta skådespel och med musik hälsa den fröjdefulla solen».

Ja, enligt folkföreställningen var det på de gamla fornnordiska och väl äfven forngermanska högtidsdagarne, att solen »dansade», hvilket väl närmast får liktydas med, att hon »snurrade rundt», då ju allt rundgående spelar en stor roll i folkföreställningen. Men liksom den nya läran fick erfara söndagens jämställande med »tredje torsdagen i tor», så fick den också se »soldansandet» öfverflyttadt icke allenast på himmelfärdsdagen utan till och med på påskdagen, som dock firas en söndag.

På grund af det anförda torde vi alltså med skäl kunna antaga, att den stora roll, som ovädret spelar i de bruk och föreställningar, som äro fästade vid himmelsfärdsdagen, icke behöfver härleda sig från, att denna dag »i förkristen tid varit särskildt helgad åt guden Tor», utan sannolikt härleder sig därifrån, att en del gamla hedniska bruk och sedvänjor efterhand öfverflyttats från den hedniska till den kristna lärans högtidsdagar.

1. Malmö-Tidningen för den 18 och Öresunds-Posten för den 23 maj 1900 m. fl.
2. Se t. ex. Wigström, Folkdiktning I, sid. 127.
3. Så är ock förhållandet med solen och elden eller i allmänhet ljuset.
4. Göteborg 1881.
5. Sedan ofvanstående var skrifvet, hafva vi i Engelholms tidning för den 3 juni 1899 påträffat en notis, enligt hvilken en »klok gubbe» hade dagarna förut utlämnat följande »recept» till en person, som för något sjukdomsfall hade anlitat honom:

   »För wärk å Tanwärk Ta en Kvastastob sätt nie svafvälstäker ij den ska tas Tre Gånjer rätt ock trä Gånjer galit omkrin den siöka när svåvälstäkerna bräna 2 torsa å Ena sönda äller tvärt om».

   Ordrätta öfversättningen är denna; (som botemedel) för värk och tandvärk: tag en stubbig kvast, sätt nio svafvelstickor uti den, den skall tagas tre gånger rätt och tre gånger afvigt omkring den sjuka, när svafvelstickorna brinna, (och detta skall företagas) två torsdagar och en söndag eller tvärt om.

   Den »kloke» hade emellertid jämte »receptet» lämnat en något mera

   fullständig muntlig ordination, hvilken tidningen meddelar, och som är af följande lydelse:

   Nio tändstickor sättas i en stubbig kvast och tändas på en gång af den sjuka, hvarpå en person af motsatt kön bär denna fackla tre gånger rätt och tre gånger afvigt omkring den sjukas säng två torsdagar och en söndag eller tvärtom (kurs. af oss).