Sanct Johannis död
| ← En suck från Altaret |
|
Invigning → |
Redan länge var det, se’n Johannes
Låg vid Jesu bröst. Af helig längtan
Brann hans själ att till den Gud få komma,
Som engång på jorden honom älskat.
Ofta såg hans öga upp mot himlen
Tårfullt, fastän tåligt, som det velat
Klaga, att hans vän så länge dröjde
Att intill sitt hjerta honom sluta,
Då de andra heliga Apostlar
Till sin himmel re’n han hemförlofvat.
Men omsider klädd i ljus och skönhet
Nedsteg dödens engel Paracletus
Mild, liksom det budskap, som han förde,
För att hämta, utur bräckta musslan,
Till Guds himmel opp den sköna perlan,
Der hon skulle som en stjerna lysa.
Men när nu den goda herdens hjerta
Skulle skiljas ifrån sin församling,
O då steg en tår af himmelsk kärlek
I hans öga, en utaf de sköna,
Som Gud gerna samlar i sin lägel.
Ty han såg ej blott den sköna himlen,
Jesu öppna famn och segerpalmen,
Men han såg också de Christnes tårar,
Då ej längre från hans trogna läppar
Evangelium de skulle höra.
Och ej blott af sina sköna bröder
Englar i den höga empyréen
Han de ljufva välkomsttoner hörde,
Men som svärd hans fadershjerta kände
Barnens klagan vid den mörka griften,
Der den milda tungan, som dem tröstat,
Skulle ligga stum och kall i stoftet.
Men till Herrans hus han lät sig föra,
Och när nu han upphof sina händer
Sista gången ibland sina bröder,
Då af det evinnerliga lifvet
Uppgick morgonrodnan på hans kinder,
Och han sade med en blick af kärlek
Sådan, som han lärt ur Jesu öga:
Ӏlsker, mina barn, hvarannan alltid,
Så som Herren Jesus oss har älskat.”
Och han böjde hufvudet tillbaka
Stilla, som en lilja för en vårvind.
Och han slöt sin blick för detta lifvet
Ljuft och mildt, som blommans sköna öga
Stundom sluter sig och ler i sömnen.
Paracletus med en kyss tog själen
Till den milda sköna menskosonen,
I hvars kärlek hon så länge brunnit
Varmt och saligt på den kalla jorden.