Man bör väl tro allt som är skrifvet?
Ja visst, om det rimlighet har.
Att sorgen är skuggan af lifvet,
Det tror jag man vet något hvar.
Då bör man väl unna sitt hjerta
Hvar solglimt i skuggornas dal.
Se glad ut! och fyll din pokal,
Och skingra din smärta.
På fröjdernas njugghet man klagar,
Fast orsaken aldrig betänks:
Gör man sig ej roliga dagar,
Nog slipper man få dem till skänks.
Att nektar af surkål begära,
Dertill ingen rimlighet ges.
Se glad ut! det är min katkes,
Min lag och min lära.
Och vore jag prestman tillika
Med krage och långkappa bak,
Jag skulle i templet predika
Så glädjen stod högt uti tak.
Jag skulle ej vattna, som dessa,
Med tårar er andliga växt:
Se glad ut! det blefve min text,
Min sång och min messa.
Och vore jag född att regera,
Då skulle jag styra mitt land
Allvarligt, men äfven rangera,
Att folket fick roligt ibland.
Den smaken är gammalt inbiten,
Kung Gustaf, han visste det, han.
Se glad ut! det gör hvad det kan,
Och stärker krediten.
De glada, dem vill jag försvara,
De trumpna förtjena sin graf,
Och vore jag mästerman bara,
Jag högg deras dumhufvun af.
Om ödet sig anmäla låter
Och kanske din olycka vill,
Se glad ut! så skäms det slå till,
Och vänder nog åter.
Må jordiska sorgerna pressa,
Blott hoppet i putten ej går.
Må tiden fritt snöga min hjessa,
Blott hjertat har blommande vår.
Och ropas jag oförtänkt redan
Af döden, så säger jag än:
Se glad ut! min himmelska vän,
Så följas vi sedan!
