— 96 —
att få gifva henne en kyss och därefter fortsatte sin väg, i det han i sitt hjärtas glädje sade:
»Det är ju ingenting Anna. Det är ju rakt ingenting.»
Detta gjorde också, att Gösta Wickner å sin sida nästan glömt, att han nägonsin gifvit Bob något förtroende angående sina ungdomskänslor för hans hustru. Ännu klarare var det, att Gösta icke hade och icke kunde hafva den svagaste aning om, att det fanns någon disharmoni mellan makarna. En gång hade han under den första veckan träffat Bob ensam och då hade han sagt: »Du kommer väl ihåg, hvad du lofvade, och inte berättar för din hustru?» »Hvilket?» sade Bob med en för honom ovanlig sinnesnärvaro. »Åh, naturligtvis det där, som jag berättade dig på juldagen.» »Inte ett ord! Jag har ju lofvat», svarade Bob utan att blinka. Och efter den stunden kände sig Gösta Wickner lugn. Ty när eljest sanningskära personer någon gång ljuga, sker det med en öfvertygelse, som ingen annan kan göra dem efter.
Gösta Wickner tog det därför mycket lugnt, att han skulle äta middag på tu man hand med fru Anna, och hon å sin sida skulle på det mest energiska sätt ha förnekat, att hon fann något särskildt i detta arrangemang, ifall någon
