— 99 —
Hon tog gästens arm och förde honom till bordet. De skrattade båda, sade ett par ord om Bob och satte sig.
Det blef en munter middag, och en flaska vin kom fram ur buffeten. Ljusen voro tända i kronan och gardinerna nedrullade. När middagen var slut, följdes de åt in i Bobs rum, tände cigarretter och pratade som två muntra barn.
Situationen med denna middag på tu man hand var som sagdt icke ny. Men fru Anna kände sig i dag till mods som aldrig förr. Hon märkte, att Bob försvann ur hennes tankar, ju längre måltiden framskred, och hon blef allt lättare om hjärtat, när hon märkte det. På ett underligt, icke alls smärtsamt sätt gled han bort för henne, och hon fick intrycket, att Gösta och hon sutto hos sig själfva. Det var deras hem, och allt som hade varit, var borta och glömdt. Det hade aldrig händt. Hela lifvet hade varit dem en dröm, och nu voro de vakna. Allt detta kände hon lätt och underligt, nästan som en ny och stimulerande kroppsvärme, hvilken genomströmmade hela hennes varelse. Hon blef glad af att känna sig så lätt och fri, och hela hennes lilla människa strålade af ungdom.
