— 100 —
Nar de följdes åt in i Bobs rum, var det hela så förtrollande bundet samman, att fru Anna skrattade högt åt sina egna tankar.
»Hvad skrattar ni åt?» sade Gösta Wickner.
Anna hade kommit att tänka på, att hon var så inne i sin fantasi, att hon skulle funnit det alldeles i sin ordning, om Gösta just då lagt armen om hennes lif och kysst henne till tack för maten. Detta kunde hon naturligtvis inte säga. Och därför tindrade hennes ögon dubbelt muntert, när hon svarade:
»Jo, vet ni, när jag såg er på ryggen, tyckte jag alldeles att ni såg ut som en äkta man.»
Fru Anna kände sig ett ögonblick på hal is. Men hon fick i detsamma en förmåga att manövrera, hvilken öfverraskade henne själf, och med en plötslig öfvergång blef hon allvarlig, klappade Gösta på axeln och sade:
»Det var riktigt snällt att ni kom. Jag var så sjuk efter sällskap i dag.»
Hon log vänligt och lugnt och stämningen flöt åter in i den glada, ljusa fåra, som knappast för ett ögonblick hade grumlats. Gösta Wickner var vid sitt bästa lynne, och han började berätta. Han berättade utmärkt, och han
