— 103 —
Medan fru Anna berättade allt detta, inträffade det märkvärdiga, att just som orden blefvo sagda, blef hon ännu mera lätt om hjärtat, än hvad hon förut hade känt sig. Och ju bättre hon blef till mods, desto lifligare tyckte hon sig hålla af sin och Bobs vän. Hon blef tacksam i sitt hjärta, därför att hon gaf honom förtjänsten af att något tungt liksom glidit bort från hennes synkrets. Så klart hon såg allting i afton. Så märkvärdigt klart.
Och för första gången kom den tanken tydligt och djärft för henne:
»Hvarför hade hon ingenting förstått den gången, då Bob först kom in i hennes värld och nästan genast tog hennes hjärta?»
Fru Anna tyckte, att det var underligt, att hon då ingenting hade sett. Snabbt, klart och med en hel värld i sitt följe gled denna tanke genom hennes hufvud. Den försvann så lätt som den kommit, och den jagades bort af ett leende, som var soligt och klart.
Men när Gösta reste sig upp för att gå, tyckte Anna, att hon inte på mycket, mycket länge varit så lycklig. Och hon skrattade själf, när hon sade:
»Tänk, att jag alldeles glömt Georg. Nu har han fått somna ensam».
