Den här sidan har korrekturlästs
— 104 —
Så gick Gösta Wickner, och fru Anna satte sig vid pianot. Hon spelade gamla stycken, som hon brukat spela, när hon ännu var en ung flicka, och hela lifvet lockade. Melodierna hade fått en ny klang, hvilken hon tyckte sig aldrig hafva hört förr. Hon önskade, att hon lärt sig sjunga, hon tyckte, att det inom henne låg dold en smula sångröst, för hvilken hon aldrig fått luft.
Då hörde fru Anna sin mans steg i tamburen, och plötsligt bröt hon af musiken och steg upp från pianot. Med en beklämmande känsla af undran märkte hon, att Bobs närvaro störde hennes glädje.
