— 106 —
hjärna, när han denna afton kom in och hälsade på sin hustru. Glad och upprymd kom han, han hade mött Gösta på vägen och fått veta, att hans hustru icke varit ensam. Detta hade lyft en sten från Bobs hjärta. Ty han var viss, att han icke misstagit sig på hennes ton, när hon svarade honom i telefon, och han hoppades nu, att hennes misstämning skulle vara öfvervunnen.
Bob kom in med en hel värld af belåtenhet i sin själ. Det var en hel massa roligt, som han längtade att få berätta henne. Han hade på förhand gått och njutit af att få höra hennes skratt. Anna mottog honom vänligt, men Bob hade väntat sig entusiasm öfver, att han kommit så tidigt. Därför blef han hastigt afkyld, och när Bob blef afkyld, var han icke långt ifrån att bli ond.
»Är jag inte välkommen?» sade han med ett försök att skämta, som dock måtte ha varit misslyckadt. Ty det försonande leende han väntat kom icke på hans hustrus läppar. Hon svarade ett lamt: »Jo, visst är du välkommen», men då Bob hade hoppats att vara efterlängtad, syntes honom detta svar långt ifrån tillfredsställande.
Han antydde också detta, och denna gång var hans ton icke längre skämtsam, utan ned-
