— 107 —
slagen och förebrående. Just emedan hon förut känt sig så lätt och glad till sinnes, gjorde detta fru Anna otålig, och hon sade därför med en röst, hvilken skulle vara lugn, men därför icke var det:
»Jag hade aldrig trott, att du skulle komma hem. Du kunde mycket gärna ha stannat, om du tyckte bättre om det.»
Detta blef Bob dock väl starkt, och han kunde ej undertrycka en anmärkning, hvilken gick ut på att visa, att han kommit hem för hennes skull, och att en sådan handling fordrade erkännande.
Bob förstod icke, att fru Anna skulle tyckt bättre om, ifall han sagt henne, att han kommit för sin egen, och därför blef han ganska förargad, när hans hustru helt kallblodigt svarade:
»Det har jag aldrig bedt dig om.»
Bob tyckte detta var så hjärtlöst sagdt, att han i ögonblickets hetta icke ens kunde finna ett ord till sitt försvar. Han var sårad i den grad, att han icke ens kunde försvara sig, och fann därför icke något annat medel än att blindt slå igen.
»Har du varit lika angenäm emot Gösta», svarade han, »så gratulerar jag honom inte.»
