Den här sidan har korrekturlästs
XII.
Dagen därpå gingo Bob och Anna omkring
hvarandra som två brottslingar, hvilka äro
medvetna om samma förbrytelse och ömsesidigt
anklaga hvarandra för att vara upphofvet därtill.
De voro båda trötta och utledsna på sig själfva
och hela världen och kände det, som om
framtidens horizont krympt samman omkring dem.
Vid frukostbordet bröt fru Anna plötsligt tystnaden och sade:
»Att detta skulle hafva händt oss! Att du och jag kunna ha sagt hvarandra sådant! Alla andra, men bara inte vi.»
Hon sade icke detta som något, på hvilket man väntar svar. Hon sade det som svar på sina egna tankar, och hennes blickar gledo förbi Bob och ut i rummet bakom honom.
Bob å sin sida fattade nog orden, som de voro sagda. Han hade själf tänkt detsamma.
