— 111 —
Men hans bitterhet var så stor, att han icke kunde instämma.
»Hvarför inte oss så väl som andra?» sade han i stället.
Och mellan dem båda satt lille Georg och betraktade föräldrarna med stora ögon, fulla af förvåning öfver, att de stora sågo så ledsna ut, och att pappa icke kysste mamma, när han gick.
Om Bob letat med ljus och lykta genom hela sin själ, skulle han emellertid svärligen funnit någonting, hvilket var hans hela tankegång så främmande som de ord, hvilka nyss undsluppit honom. Ty detta var just, hvad som numera ständigt och jämt sysselsatte hans tankar.
Att detta hade händt just dem!
Detta var Bob så otänkbart, att hela lifvet började förefalla honom som en stor och olöslig gåta. Förr hade allting synts honom så enkelt och klart. Allt hvad som rörde honom själf, hans hustru, hans barn, hans hem, allt detta hade han knappast tänkt på annorlunda än fågeln, som sjunger om sommaren, tänker på solskenet och grönskan, hvilka framlocka hans kvitter. Nu fick han så mycket mera anledning att tänka, och han erfor en underlig förnimmelse af att på något egendomligt sätt vara bedragen.
