— 119 —
Gösta Wickner förstod naturligtvis nu allt detta mycket väl, och i själfva verket kände han ett medlidande med Bob, hvilket var alldeles oskrymtadt. Det ingick i hans teorier, att hvarje äktenskap har sin sjuka punkt, i lyckligaste fall endast sin kris — möjligen också sina kriser. Han utvecklade helt naturligt denna sin uppfattning för Bob och sade honom, att enligt hans asikt hade troligen alla gifta genomgått något dylikt.
Men Bob skakade på hufvudet.
»Hur är det möjligt?» sade han. »Kan kärleken urarta till hat?»
»Ja», svarade Gösta. »Jag har ju inte varit så där riktigt gift, som Relling säger. Så jag kan ju inte veta det af erfarenhet. Men när två människor gifta sig uteslutande af kärlek, så förefaller det mig helt naturligt. Ett resonemangsparti — det är något helt annat. Då förena sig två människor, därför att de båda funnit, att de passa för hvarandra, och ingen begär då mer, än hvad den andre kan ge.»
»Men om naturen vaknar till lif och kräfver sitt», sade Bob, som ej ens nu tålde något angrepp på kärleken.
»Det händer jämförelsevis sällan», svarade Gösta. »Men när kärleken förenar två människor
