— 120 —
— det är som att lita på en naturkraft. Ena dagen är den god och den andra ond. Ena dagen smeker den, andra dagen bits den. Lyckligtvis ha vi kommit därhän att i någon mån tämja naturkrafterna. Det betyder här så mycket som, att när naturkrafterna rasat en tid, så lägga de sig till ro, och då kommer lyckan tillbaka.»
»Tror du?» sade Bob.
»Absolut säkert», blef svaret. »Ni ha ju varit gifta i elfva år? Då ha ni ju tröttat ut er med kärlek. Och så kommer reaktionen. Det är helt naturligt. När den är öfver, kommer ingen af er att förstå, hvad ni nu kifvats om.»
Bob satt och hörde på vännens ord, och till sin förvåning märkte han, att de lugnade honom. Han kände en besynnerlig lättnad, som om han aflagt en tung börda, och han försökte trycka vännens hand för att få säga honom tack.
Gösta Wickner låtsade emellertid icke märka detta, utan satt som i tankar. Af vissa skäl hade han på sista tiden fått en misstanke, hvilken han gärna ville få bekräftad eller också blifva kvitt. Det var därför i full afsikt att framkalla ett nytt förtroende, som han frågade:
»Du vet ju ingen särskild orsak till missstämningen er emellan?»
