— 121 —
Nu blef det Bobs tur att rodna, och i känslan af behofvet att göra allt klart, vara fullt uppriktig och bli kvitt allt, som tryckte honom, sade han:
»Jag har verkligen en gång icke varit fullt uppriktig emot dig. Minns du, när du frågade mig, om jag hållit ord och förtegat för Anna, det som du berättade om dig själf?»
Gösta Wickner nickade, och hans ögon fingo ett skarpt genomborrande uttryck.
»Jag kunde inte låta bli», sade Bob generad. »Jag talade verkligen om för Anna, hvad du hade anförtrott mig. Du förstår, det kom alldeles af sig själft. Och jag tror för rästen inte, att misstämningen oss emellan står i samband med detta. Hur skulle det också vara möjligt?»
Ett besynnerligt uttryck gick öfver Göstas ansikte, ett uttryck, hvilket lika väl kunde vara ett leende som en grimas. Men hans blick blef i samma ögonblick ogenomtränglig och gled åt sidan, innan Bob hann fånga den.
»Det var emellertid förbannadt dumt», sade han.
»Ja, men hvarför?» frågade Bob.
»Jo», sade den andre lugnt. »Eljest skulle jag kanhända kunnat tala med henne om saken.
