— 129 —
Wickner under denna tid lefde, att han knappast kände trycket af det nya vågspel, hvilket han i hemlighet börjat, innan han ännu erkänt för sig själf, att han åter ville vinna den kvinna, som lifvet en gång beröfvat honom.
Han kom från ett sammanträde en afton och mötte tillfälligtvis fru Anna på gatan. Hon kom, som om han väntat henne just då, och det sjöng inom honom.
Han närmade sig henne och frågade efter Bob.
Fru Anna syntes missnöjd med frågan, och Gösta bytte genast om samtalsämne. De följdes åt ända till hennes hem. Men fru Anna stannade icke, och utan att lätsa om, att de voro vid målet, gingo båda stillatigande förbi och kommo upp på Valhallavägen. Det var en klar vårafton, och det låg värme i luften.
Utan att tänka på det gingo de vidare, och inom Gösta Wickner brann ett begär att fråga henne, hvarför de båda följdes åt och icke gingo hem hvar och en till sitt. Han ville fråga det med ett leende, säga de få ord, hvilka behöfdes, som ett skämt, se henne rodna och njuta af den bekännelse, som låg i själfva rodnaden. Men han fick icke orden öfver sina läppar. De följdes blott åt, och båda kände i hvarandras
