— 130 —
närvaro, att de hvilade ut. Gösta Wickner var glad som en ungdom, och hela hans människa andades fram ett slags brutal lycka, hvilken följde honom som en atmosfer. De tego båda länge med det slags tystnad, som fängslar människor med starkare band än ord.
»Hvarför är ni så förändrad?» sade Anna plötsligt.
Gösta Wickner studsade.
»Är jag?» sade han.
»Ja visst, sade hon. »Ni är ju som föryngrad. Ni ser ut, som om ni gick omkring med lyckan i handen.»
I själfva verket var den spänning Gösta lefde i så stark, att han ej lagt märke till denna förändring. Men vid Annas ord slog honom sanningen i hennes anmärkning, och på samma gång var han glad öfver, att hon märkt det. Genom hans hjärna flög den tanken, hvilken enorm njutning det skulle ligga däruti, om han kunde berätta henne allt. Han skulle inviga henne i sina planer, som hon invigt honom i alla sina förhållanden. Som en diktare för den kvinna han älskar berättar om de ofödda kvad, hvilka fylla hans bröst och långsamt taga form, så skulle han berätta henne den stora kombinerade dikt, i hvilken han själf dessa dagar
