XV.
Anna hade tagit sig till att ligga länge om
morgnarna, hvarför Bob numera ej sällan fick
äta sin frukost ensam. Detta skedde, dels
därför att ingenting numera lockade fru Anna att
stiga tidigt upp, dels också emedan hon helst
knappade in på de timmar, då hon måste vara
allena med sin man.
När hon blef ensam, och dagern föll på föremålen omkring henne, låg fru Anna och såg på gardinen, mot hvilken solstrålarna lekte.
Hur hade det gått till, att allt var som nu? Denna onyttiga tanke kunde hon vrida och vända, till dess att hon glömde den för en helt annan känsla, och det var en afvoghet mot Bob så stark, att den sträckte sig till de minsta egenheter i hans sätt, och de mest oskyldiga smådrag i hans yttre. Just hvad hon förut tänkt på med något af smekande ömhet, var
