— 134 —
henne nu allra mest motbjudande. Hon kunde ligga med slutna ögon och låtsa sig sofva för att slippa hans kyss, när han gick. »Detta är då lifvet»tänkte fru Anna. Och med grämelse tillade hon för sig själf: »Jag är ju ännu ung».
Fru Anna grämde sig öfver, att hennes lif var tomt och tråkigt — själf brukade hon i sina tankar kalla det innehållslöst — men hon kände ej längre någon smärta öfver, att hennes känsla för Bob förbytts i ovilja. Hon såg honom komma och gå, ja, hon såg till och med, att han led, utan att hon själf därvidlag erfor annat, än ett lamt beklagande af detta förhållande. Fru Anna hade blifvit hård, och hon kände sitt hem som ett fängelse, hvilket hon hatade dubbelt, därför att hon aldrig trodde, att dess dörr skulle öppnas för hennes egen frihet.
Vaga och obestämda gledo hennes tankar vidare, och nu som ofta förr träffade de Gösta Wickner. Hon kände ingen glädje vid att tänka på honom, men hennes tankar drogos oemotståndligt åt samma håll, som om hon varit förhäxad. Hvem hade bundit henne vid honom? Hvad hade bundit henne?
Fru Anna sökte öfvertyga sig själf, att hon icke tänkte på Gösta annat än som på en män-
