XVI.
Sommarveckor hade förflutit så hastigt och
lätt, att Anna icke märkt deras gång. För
Bob hade de varit tunga nog. Men hans hustru
lade icke längre märke till, att Bobs ögon gömde
frågor, hvilka han icke vågade bekänna för sig
själf. Fru Anna gick numera sig egen väg,
och den hade fört henne bort från allt, som var
hennes och Bobs gemensamt. Till den lilla
sommarvillan, hvilken, inbäddad i björkarnas
orönska, låg vid den lugna skärgårdsviken, for
fru Anna med ångbåten, som klockan tio på
aftonen gick ifrån hufvudstaden. Hon satt lutad
mot ryggstödet på ångbåtens öfre däck, och
hennes fina ansikte var drömmande och blekt.
Bredvid henne satt Gösta Wickner och höll i
skuggan af sin kappa hennes hand, som han
befriat från handsken. Däcket var för öfrigt
tomt, ensamma sutto de där, och kring dem
