— 138 —
göt sig sommaraftonens förtonande skymning. Den föll öfver de mörka stränderna, från hvilka trädens toppar tecknade bizarra linjer mot en himmel i aftonrodnad. Den föll öfver det ljusare vattnet, som gungade för de talrika ångbåtarna i matta reflexer. Den jämnade ut konturerna på båtarna, som gledo förbi, och kom ljusen från lanternorna och salongernas små runda fönster att lysa grönt, rödt och hvitt genom skymningen. Och seglen, som fladdrade slaka i lugnvädret, kom denna skumma dager att stiga hvitare och högre än eljest öfver lustjakternas skrof.
Öfver hela scenen låg något af denna mjuka, nästan försonande stämning, hvilken faller öfver naturen, när den blir sedd som i minnet af stadens gasbelysta gator, hvilka nyss glidit bort. Det blir på en gång så mycket tystare, utan att vara riktigt tyst. Ensamheten nalkas, men har ännu icke blifvit allenahärskande. Ännu höras de många ljud, som tyda på stadens närhet: skvalpet från båtarna, ångpipornas hvisslande ljud, maskinernas stönande suckar. Stora moln af stenkolsrök flyga färgade och granna genom de otaliga smålågornas reflexer. Framför ångarens bog ligger den stora segelleden, dämpad, jämn och tyst.
