— 145 —
i sömnen ett underligt brus, hvilket måtte kommit från träden, som vaggade sig i sin korta sommarnattssömn.
Bob satt och iakttog allting, som fanns omkring honom. Det var, som om hans smärta ännu sof. Han såg, att någonting kröp framför hans fötter. Bob böjde sig ned och såg en padda, hvilken långsamt kraflade sig fram på bräderna, som voro våta af nattens fukt. Han rörde vid henne med foten och iakttog, att hon var ljusare under buken, släppte ned henne igen och följde åter hennes rörelser med en noggrannhet, som om detta lilla djur för honom haft det största intresse. Paddan satt stilla och liksom sög in fukten från vattnet.
Bob satt och såg halft medvetslöst på detta, till dess han erfor en snabb, stickande känsla, hvilken gjorde ondt. Då kom han att tänka på, att han var ensam. Han ropade med halfhög röst: »Anna!» Men när ordet var uttaladt, slog rösten klick, och en våg af kväfda snyftningar höjde hans bröst.
Då reste sig Bob upp. Han frös, så att tänderna skallrade i hans mun. Raglande som en drucken gick han direkt upp på sitt rum, kastade sig påklädd på soffan och föll ögonblickligen i en djup, tung slummer.
