— 144 —
»Hvad menar du?» kom Bobs röst.
Och sedan hörde hon sin egen:
»Jag är en annans, Bob. Jag är icke längre din.»
De sutto på bryggans låga soffa, och under dem skvalpade vattnet af ångarens sista svallvåg, när fru Anna sade dessa ord. Bob rörde sig icke, när hon uttalat dem. Han satt endast en smula mera hopsjunken, som om han mottagit ett allt för härdt slag. Och Anna kände något, som liknade ömkan, hvilket måtte ha flugit genom hennes själ. Men hon visste det icke. Hon hörde blott, att hon själf började tala, och hon trodde, att hon talade länge. Så gaf den förfärliga spänning, i hvilken hon varit, vika, och hon visste, att hon satt här ensam med Bob och hade bekänt alltsammans. Hvad skall Gösta säga? var hennes första tanke. Hvad skall Gösta säga?
Hon reste sig upp, och fylld af denna tanke gick hon in, utan att Bob hejdade henne.
Bob satt kvar där nere på bryggan, och han kände sig på ett ohyggligt sätt lugn. Han tog af sig hatten och försökte att draga ett djupt andetag. Men det ville icke lyckas. Hvad var det egentligen, som hade händt? Han visste det icke. Sjönk blott ihop igen och hörde som
