— 147 —
Så tog han sin hatt och gick tyst utför trappan.
Men när han kom in i salen, gaf han till ett utrop af öfverraskning. Därinne satt Anna, klädd för att fara bort, som han lämnat henne kvällen förut. Bob ämnade gå förbi henne, men hon reste sig upp och ställde sig i hans väg.
»Bob!» sade hon endast. »Bob!»
Bob kände, hur hans hjärta veknade, och hans kropp skalf som af frossa.
»Vill du icke tala med mig, Bob?» sade hans hustru.
»Nej,» svarade Bob med kväfd röst och ville åter gå.
Men åter hejdade hon honom.
»Jag är tusen gånger olyckligare än du», sade hon.
»Du!» sade han med ett skratt.
»Du får icke håna mig», sade hans hustru.
Bob vände sig om vid denna röst, hvilken tiggde och bad med ett tonfall, som han aldrig förr hade hört! Då såg han hur förgråten hon såg ut. Hon var blek, fina rynkor syntes vid tinningen och kring munnen, och hennes hy var grå. Bob såg det alltsammans, och det gjorde honom ondt om denna kvinna, hvilken han för första gången, sedan hon en gång kor-
