— 148 —
sat hans väg, såg på som på en främmande. Bob stod och betraktade henne, och han undrade för sig själf, hur det kom sig, att han ingenting kände.
»Har du setat uppe så här hela natten?» sade han mildare.
Och han förstod fortfarande icke, att han själf var lugnare än hon. Han tyckte, att hon borde vara lycklig. Och han kände, att det var just därför han hatade henne.
»Nej», sade fru Anna. »Men jag steg tidigt upp.»
Bob log. Ett hårdt, elakt leende, som förvred hans ansikte. Han skulle funnit det helt naturligt, om hon varit lika bedröfvad som han själf och ej vetat, hvad hon gjorde. Vid hennes svar tänkte han: »Naturligtvis. För henne var det ju ingenting nytt. Hon har vetat det länge.» Och han skulle velat gå fram och slå henne. Men han kunde ej göra eller säga någonting. Hennes närvaro pinade honom på ett alldeles outsägligt sätt. Det var den, som beröfvade honom all själfbehärskning, och stönande af smärta, satte han sig på den närmaste stol, han fann.
»Gå ifrån mig, sade han. Jag uthärdar det icke.»
