— 152 —
fylld af ett lefvande begär att njuta och göra det utan skrupler. Hur hade hon icke tyckt, att hon hade rätt, när hon tog den lycka, som lifvet räckte henne, och hur enkelt hade hon ej tyckt det vara att en gång säga Bob allt detta! Som goda, förståndiga vänner skulle de tryckt hvarandras händer med tack för, hvad lifvet gifvit dem tillsammans af lycka och ljus, och i denna känsla skulle de skiljas, hvar och en bärande med sig den börda, som skänkes af gäckade illusioner. »Evigt?» tänkte fru Anna. »Hvad är evigt? Hvad kan vara evigt? Är det icke bättre, när man ser, att ett förhållande är slut, att man bryter det, än att man fortsätter och i stället bär på en evig tomhet? Ty tomheten kan blifva evig, tomheten är det enda, som kan vara evigt.» Så hade fru Anna sagt till Bob, och så gingo nu hennes tankar. Hvarför kunde han icke tänka som hon?
»Han älskar mig ännu», tänkte hon. »Och däri ligger skillnaden». Men denna tanke gaf henne icke ens medlidande med den man, som hon själf en gång älskat. Den var henne motbjudande, emedan den lade som en hämsko på hennes egen lycka. Ty denna lycka skulle hon vinna, i trots af Bob. Hon hade ju bara ett enda fattigt lif att lefva, och hon måste vinna den.
