— 151 —
Han såg på henne igen och åter förnam han den obeskrifliga känsla af ömkan, hvilken nyss gjort honom vek.
»Gå till honom», sade han. »Du har valt mellan honom och mig, och jag önskar, att du aldrig måtte ångra dig. Men det vill jag säga dig, innan du går: Dig skulle jag kunna förlåta, men aldrig honom. Bed den mannen akta sig att komma mig nära. Bed honom det!»
Åter hördes ånghvisslan, och åter ryckte fru Anna till. Bob såg det, och rasande af alla de känslor, hvilka strömmade öfver honom, nästan skrek han:
»Skynda dig! Låt honom inte vänta! Skynda dig, säger jag.»
Fru Anna gick, och inom henne aflöste den ena tanken den andra. Hon kände vämjelse vid sig själf, och hon tyckte, att hela lifvet med ens blef så plumpt och rått. Hvarför gick hon nu ifrån Bob? Hvarför kunde de nu icke längre ens tala med hvarandra, utan att vilja göra hvarandra ondt? De hade älskat hvarandra som två goda barn, och så hade kärleken upphört. Hur och hvarför? Hon visste det icke. En ny människa hade vaknat inom henne och trängt den andra bort. Denna nya människa var stark och klarsynt, säker på sig själf och
