— 154 —
att han bar bruna nya skor, när han gick förbi henne.
Fru Anna tyckte, att det plötsligt blef så tyst omkring henne, och hon kände lust att gråta, endast därför att hon var ensam och ingen hade att tala till. Hvarför for hon bort så här? Och hvart for hon? Då slog plötsligt en tanke upp inom henne, en tanke, hvilken hon förut icke kommit på eller icke vågat tänka. Hon trodde, att hon tänkt därpå hela tiden. Ty det var ju så mycket, som hade händt, och det var så långt sedan i går. Hon tänkte på att hon talat med Bob, utan att Gösta visste det, och hon kom ihåg, att han varnat för öfverilningar och uppmanat henne till själfbehärskning.
Anna kände en obestämd fruktan, som grep henne starkare, ju närmare hon nalkades sitt mål. Denna fruktan var så stark och så oresonlig, att den nästan liknade fruktan för mörkret. Hon hade velat stanna ångbåtens maskin eller förmå kaptenen att vända om. Hon hade lust att ropa på hjälp hos någon okänd, som kanske kunde hjälpa en ensam olycklig kvinna, som var brottslig och därför utan skydd. Men hastigt och säkert ilade den lilla ångbåten fram, och med ångest förstod hon, att hon icke kunde vända tillbaka. Hon såg stränderna, hvilka hon kände
