— 155 —
så väl, glida sig förbi och hon såg Stockholm vända sig fram för hennes blickar, solbelyst och stort, omgifvet af en darrande morgondager. FHon såg båten lägga till, och tom på tankar, endast fylld af ett skriande begär efter hjälp och stöd, gick hon i land och säg, att klockan ännu icke var nio.
Fru Anna går med snabba steg öfver Norrbro, och hon viker af öfver Kungsträdgården. Inom henne vaknar en besynnerlig känsla af rädsla för att blifva sedd. Hon har ingen säkerhet. Hon är ju icke en ärbar hustru, som trygg kan lyfta sitt hufvud, viss att äga stöd i sin man. Hon är en kvinna, som brutit broarna bakom sig och går på orätta vägar, en af dem, som världen plägar stena, och som kanske icke är bättre värd. Fru Anna går därför fort, och hon ser icke åt sidan. Med klappande hjärta kommer hon in genom en port, och hon undviker den gamla portvaktgummans blick, som betraktar henne genom det runda fönstret. När hon kommit uppför två trappor, bultar hennes bröst, som om det ville sprängas, och hon är nära att falla ihop, när hon till sist fattar mod och ringer på.
Så sitter hon sedan i Gösta Wickners soffa, och hon ser honom stå framför sig, upprörd, frågande, utan att förstå, hvarför hon kommit.
