— 158 —
Fru Anna hör allt detta, och det jublar inom henne. Hon tycker, att hon älskat den obemärkte fattigmannen i kojan, och att han aftagit manteln och visat henne furstekedjan, som doldes under den torftiga dräkten. Och ändå känner hon, att hon skulle varit lyckligare, om han nu — just nu — haft tid att tänka på henne. Om han tagit henne i sina armar och smekt henne till ro, skulle han hafva fyllt behofvet af en dröm, hvilken hon nu måste glömma. Men hon är så trött, att hon kan glömma den. Och hans ifver och styrka äro så öfver alla gränser, att de fylla henne med ro, den ro, som kommer i känslan af en annans kraft, som är större än den egna. I denna känsla drunknar allt annat, och fru Anna ler för första gången på denna dag. Hon ler mot en framtid, som skall gifva henne åter allt, hvad hon mistat. Hon ler mot en man, som lyft henne upp till sig och tvungit henne att älska för andra gången.
Med detta leende lyssnar hon till, hvad han sedan säger henne. Hon lyssnar till hans råd, hur hon skall tillbringa sin dag, mottager en nyckel, som han ger henne, för att fritt kunna komma och gå, och besvarar modigt hans kyss, när han går och lämnar henne ensam.
Då ser hon sig åter rådlös omkring i de
