— 157 —
höfde han sin styrka och öfverlägsenhet, allt som han kunde mana fram af mod och ögonblickets inspiration. Allting skulle lyckas honom, allting måste lyckas. Han älskade henne, han skulle alltid älska henne. Blott nu hade han icke tid. Blott en dags frist.
Han sätter sig ned i soffan bredvid henne, och fru Anna känner, hur han fattar hennes hand. Hon hör, hur han börjar tala. Men hon fattar först icke, hvad han säger. Det är något om ett aktiebolag och en affär. I detta nu förtror Gösta Wickner sin älskarinna allt. Han förtror henne sina hemligaste planer. Han blir vältalig, och hans ögon glänsa. Som i en ström rusa orden från hans läppar, och till sist börjar Anna att höra. Hon ser framför sig ett enda lysande framtidsperspektiv, där hon i en handvändning höjes till furstinna, ett lif af lyx, nöjen, förfining och oberoende. Och hon förstår, när han tillägger:
»Jag behöfver blott en dag, blott en enda dag, så är allting färdigt. I dag skall det afgöras. I dag måste jag tänka på annat. I dag måste jag vara kallblodig och vaken, herre öfver mina nerver och mig själf. Men från och med i afton är jag din — och skall alltid vara det.»
