— 171 —
och bara tänka på mig själf? Jag har hört människor säga, att de behöfva komma i ensamheten för att få tänka öfver sig själfva, och jag har alltid undrat öfver, att de då kunnat tilllägga, att detta göra de för att komma till klarhet med sig själfva. Om jag kommer att tänka för mycket, då grumlar detta allt, hvad jag vetat eller trott mig veta om mig själf, och jag finner icke mig själf igen, förrän jag får tillfälle att handla. Detta vet jag nu, och detta har jag kanske alltid vetat.
När jag gick i mitt ostörda hvardagslif, och den ena dagen tog den andra i hand, förenande hela vårt lif till en enda oafbruten kedja af sammanhang — kan du förstå, hur jag nu menar, Bob? Kan du förstå? — då tänkte jag aldrig på någonting annat än dig och Georg. Det vill jag, att du skall tro, Bob, när jag nu säger dig det. Hvarför skulle jag nu eljest säga något sådant? Men det blef annat, när oron kom in i värt lif. Utan att veta det, var det du, Bob, som hetsade mig. Du kom hvarje dag och talade med mig om honom — om honom, som jag aldrig förr hade ägnat en tanke. Hvart ord, du sade mig, borrade sig in i min själ, och det förföljde mig, när jag var ensam. Jag försökte att jaga det bort. Å! Hur jag
