— 172 —
försökte! Jag bad dig icke vidare tala om allt detta, som slet sönder mitt jag, så ofta jag blef ensam. Jag vet, att jag icke sade dig det mildt och stilla. Det hade jag velat, Bob. Det ska’ du också tro, att jag hade velat. Jag bröt ut i onda och häftiga ord. Och ändå skrek det hela tiden inom mig: Måtte han förstå, hvad jag nu vill säga honom! Måtte han förstå det — ändå! Och när du icke gjorde det, Bob, när du drog dig ifrån mig och icke vidare talade till mig som förr, när jag såg, att min närvaro pinade dig och förstod, att du gick och grubblade på ditt håll såsom jag på mitt — då blef det så tyst och mörkt inom mig. Och när jag då var ensam, Bob, då gick jag och rufvade öfver, hur jag skulle kunna göra dig något riktigt ondt.
Jag gjorde detta, emedan mina tankar voro i oordning, och jag icke visste, hvad jag ville, eller hvart jag själf gick. Jag gjorde detta, emedan jag tyckte, att du på något besynnerligt sätt hade bedragit mig. Du ler kanske, när du läser detta, och du ler med det härda och onda leende, hvilket jag minns som det sista, jag sett utaf dig. Och jag vet väl, att du aldrig har velat bedraga mig ens i dina tankar. Jag skulle önska, att du velat det, så vore
