— 173 —
min orätt mindre, och jag skulle icke döma mig själf så djupt, som jag gör, men som jag icke kan uttala i ord.
Men ändå kände jag mig bedragen, kanske icke af dig, men genom dig. Jag var bedragen på, hvad jag hoppats, att du alltid skulle kunna skänka mig, nämligen på glädjen i lifvet. Vet du det, Bob, att när jag kom att älska dig, var det mest, därför att du hade glädjen med dig, hvar du kom och gick. Jag behöfde det, Bob, jag behöfde det. Ty mitt sinne är tyngre än ditt. Det glömmer icke så lätt, det glömmer aldrig. Det mesta af hvad jag tänker, kan jag aldrig säga, och det blir så tungt allting, när man skall gå och bära det inom sig och aldrig kan tala därom.
Då kom du i min väg, Bob, och jag tyckte att världen var full af solsken från den stund, jag såg dig. Du tog allt som kom, och allt som var, så lätt, som om du varit stark nog att bära hundradens bördor, och jag kom till dig, därför att jag var så glad öfver, att du kunde bära mig, och att jag ingenting behöfde känna af allt det, som var tungt och styggt.
Så kom detta, som jag icke vet, hvad det var, och som förändrade dig. Jag såg, att du var en annan, än den jag hade tänkt, och jag
